Jag pratar också högt för mig själv, mest när jag är ensam. Omgivningen brukar tycka det är sjukt att jag pratar med mig själv och grimasera illa. Det är antagligen ett tecken på att jag varit för isolerad och har för få bekanta/vänner. Men, det är något som upplevs som positivt för mig att "få ut rösterna ur huvudet" så jag fortsätter.
Hittills har jag upptäckt att jag är splittrad i fyra delar: Mitt medvetna jag, mitt kollektiva medvetande (kallar jag Quintagus), mitt undermedvetna jag (kallar jag Martina) och mitt "övermedvetna" jag (kallar jag Helena). Om jag försöker kommunicera med tanken med någon av mina delar, har jag svårt att uppfatta att det verkligen är rätt del jag pratar med. Tankens röst låter så lika, men talar jag tyst för mig själv, är det stor skillnad på rösterna - de har olika dialekt.
Jag tror hjärnan har en inbyggd förmåga att bygga delpersoner för att förstå omgivningen. Det blir som att följa omgivningen, ungefär som att "läsa på läpparna". Man blir mer empatisk då. Felet är nog att jag har någon öppning i hjärnan så att jag kan prata med dessa delar. Det är kanske inte normalt att göra så, men i min ensamhet gör jag som jag vill!
Prata inte med hat i munnen!
