Vanföreställningssyndrom

Hm. Om man inte ska tro på sina egna sinnen längre, och sitt eget huvud, då blir det svårt att fortsätta existera. Det går ju nästan inte.

Inwatto skrev: Min erfarenhet är att man tjänar på att ta en paus från existentiella grubblerier när man har en psykossjukdom eller vanföreställningssyndrom.

Tyvärr har jag inte statistik på hur många som fått diagnosen vanföreställningssyndrom, hur många av de som senare får diagnosen schizofreni, så jag kan inte svara på ämnesfrågan.

Ser man på mitt liv, så fick jag i 22-års åldern cykloid psykos, det ändrades senare till schizoaffektivt syndrom och när jag var i 40-års åldern började jag höra inre röster också, så jag har accepterat en schizofrenidiagnos i nuläget. Den gör att jag kan få 100% sjukersättning och leva ett liv jag klarar av. Att försöka jobba har blivit för svårt. Jobbade tidigare i 10 år som datorprogrammerare, men utvecklingen sprang ifrån mig samtidigt som jag försämrades. Har inga vanföreställningar idag, vad jag kan komma på. Är återhämtad och har inte haft konstiga idéer på 10 år eller mer.

Har tittat på danska nyheter, som visat en reportage om larverodling till flugor. Det var nyttigt och gott, massor av proteiner. Sedan innan jag såg detta, så har jag knaprat på godis som är godkänt av viktväktarna, bara tre points på hela påsen. Jag vet inte om jag är sjuk på riktigt? Fattar ta mig tusan noll i detta fallet. Men enkelt uttryckt så måste nog gud vara inblandad i detta?

Att ha sjukdomsinsikt och veta vad man kan och inte kan göra, måste vara stärkande och leda till en bättre prognos. Lite less är jag på sjukvårdens fokus på det som inte fungerar och hur man totalt glömmer bort vad som faktiskt fungerar. Det finns grader av friskhet, har en läkare sagt till mig en gång när jag frågade om jag kunde bli frisk från min schizoaffektivitet. Har förstått det som att det gäller att försöka leva så normalt som möjligt och att medicin brukar behövas för att uppnå det.

Jag tror mina förehavanden märks av ute i samhället, är det en vanföreställning eller en sjukdomsinsikt?

Under normala betingelser tror jag ingen skulle klara av att leva under dessa premisser, att vara ständigt påpassad så att man inte får göra ngt fel får nog en att gå in i väggen flera ggr under sin livstid.

Jag kan i.o.f sig inse, att det som bekräftas av teve via mina röster, borde stärka mig, men det tror jag kan istället få mig än mer avskild från samhället? Tycker att jag inte klarar av att komma nära ngn människa, det görs försök korta stunder, men sedan slår det bakut.

Men jag försöker leva ett värdigt liv ändå, men det är fortfarande många förnedrande situationer, men det drabbar alla ngn gång då och då!

Vanföreställningssyndrom ses av vissa som en mild form av schizofreni. Schizofreni är värre, men där förbättras man med åren. Efter 32 år är 68 % med schizofreni återhämtade.
www.viska.se/sjalvhjalp/6956-remission-och-aterhaemtning

35% av männen får schizofreni tydligen.