Det är svårt att säga nej, det tycker jag oxå. I vissa fall kan jag det men i vissa fall kan jag det inte. Om jag backar ur vissa saker känner jag skam. Att jag är genomrutten. Fast jag verkligen känner att jag måste säga nej. Allt inom mig skriker nej - men ändå gör jag det. Det är en skam att jag gör det och en skam att säga nej. Men jag har blivit bättre på att säga nej. Men alltid går det inte. Då får jag vrida mig i våndor och lida. Eller så övervinner man ångesten, går genom elden, klarar sig och kommer ut på andra sidan starkare. Eller så blir det bara pannkaka pinsamt och man brinner upp. Och det var ju synd om man gjorde det. Brann upp. Saker som andra klarar galant klarar inte jag. Det är pinsamt. En del är så självklara och begåvade. Då får jag prestationsångest. Fast jag borde kunna vila i den JAG är och det JAG kan.
Vet inte lösningen på dina problem zoidar men känner med dig. För jag är oxå där.
Det är pinsamt när folk förväntar sig saker av en som man inte kan leva upp till. Man känner sig som en stor röd skamknav.
Säga nej. Lättare sagt än gjort. Även om det borde vara självklart. När allt i en skriker nej. Jag klarar inte det. Då borde man säga nej. När man inte gör det sviker man sig själv sin själ.
Men. Vissa krav och förväntningar mår man bra av att övervinna. Man stärks och får bättre självförtroende. Men ett totalt misslyckat uppdrag kan slå ner självkänslan i skoskaften. Det är en svår balansgång att gå.
