Ja, jag borde också ha sökt hjälp i tonåren. Men man får ju tänka på hur dålig man var på hur samhället fungerade. Hur skulle man ha kunnat veta vart man kunde vända sig? När jag gick ettan i gymnasiet var jag faktiskt till skolpsykologen men hon verkade bara helt perplex över att det kom någon och faktiskt bad om hjälp. Året efter kallade hon sig bara för kurator och SYO-konsulent. Nolla.
Även om tanken på att göra något annorlunda är lockande så måste jag påstå att jag inte skulle ha gjort något annorlunda. Visst finns det saker som jag skulle kunna ha gjort på ett snyggare sätt, men trots det så är jag nöjd med den personen jag är idag. Och den jag är idag är jag på grund av mina erfarenheter. Till exempel så har sjukdomen gett mig djupare förståelse för sjuka människor. Mer generellt så har erfarenheter gjort mig mer förstående mot mig själv och mot andra
Om jag vetat att jag skulle bli sjuk senare i livet skulle jag njutit av varje dag som
den var den sista. Alla känslor man har när man inte är på medicin saknar jag.
Jag skulle rest och varit mer öppen, inte tänkt på framtiden hela tiden.
Skrattat.
