Att stadga sig?

Din kille låter precis som min kille. Min kille skulle man också kunna säga är "mesig". Förut körde jag också över honom. Men vi har båda utvecklats tillsammans eller vad man ska säga, så för vår del har det blivit bättre. Ingen kan säga hur det blir för ett par, om det går bra eller dåligt.

Jag tror att din kille/ex-kille blir så där stum för han också är rädd för att säga hur han känner. Han har väl aldrig lärt sig uttrycka sin känslor, men om du verkligen gillar honom kan du ju ge honom en chans att utvecklas. Men det kan han ju bara göra om han själv vill...

Mitt budskap är typ; det finns ingen perfekt kille, den enda man kan ändra på är sig själv och så länge man gör det som känns rätt för en själv, så gör man rätt. Om du och din sambo "are meant to be" så kommer ni fortsätta hålla ihop. Om inte så inte...

Min kompis sa till mig: välj nu att satsa på din kille, stå inte med ena foten i farstun beredd att fly, du kommer få det mycket roligare om du väljer att satsa. Inte för jag vågar, jag e väl ett hopeless case. Men ingen vet ju om man kommer hålla ihop för alltid eller inte...
KRAM
PS. Man kan inte ha spänning hela livet, det blir bara ångest sen... tycker jag...

Hej

det låter som du behöver samla tankarna lite
Känner igen mig lite i det du skriver ang. min förra pojkvän.

Jag kan säga att jag saknar honom mycket mer än jag någonsin trodde om det kan vara en hint på vägen

Jag tror att som någon skrev att den sexuella spänningen är mycket som en drog. Man vill se om man är åtråvärd, känna det där ruset innan man vet säkert att någon tycker om en. Liksom var mittemellan, betraktad på håll, känna sig upphöjd, att någon iakttar allt man gör....osv..
men som med allt annat så lägger det sig ju när man har saken i hamn ...så att säga. Så mitt råd är att tänka både en och två gånger.
man vill alltid ha det man inte kan få..
Men samtidigt är du ung och du måste känna efter själv. Kanske mår du bättre av att vara singel.

Lycka till
var rädd om dig..

Vad sa du, att du var 21 år och bor i hus och en fast relation?? Låter för ungt i mina öron sett... och tre av dom åren har du inte jobbat, men nu fått en fråga om att jobba med något som du tyckte lät spännande? Det låter som att du behöver flyga ur boet... och testa dina vingar inom yrke o utveckling...

Jag tycker inte du låter reda för relationer... att lova någon något. Även det sätt som du behandlar honom på, klagar o hackar och gnäller... låter myycket omoget i mina öron sett.

Varför inte välja att respektera honom, och avgå med värdighet åt bådas håll, i samförstånd... vad livet innefattar i sin stora helhet, det vet inget något om... men kom ihåg, att man kommer aldrig sakna det man gjorde, man kommer sakna det man inte gjorde... och såra inte människor i din väg, du blir myyycket avskydd. Håll dig till singlar sen, förstör inte för andra människor.

En viktig detalj i detta... vad har du för intressen att söka spänning och utmaning inom? Så att du inte missbrukar människor i parti och minut, som lätt kan bli om man saknar intressen, för då är det intresseområdena man bör se över... vad man GÖR för aktiviteter... för man kan aldrig kräva något ur andra medmänniskor... ingenting...

Önskar dig lycka till...

Frenia skrev: Det är första gången jag fällt en tår inför honom. Så han var chockad.

Jag är väldigt osäker i mitt beslut. Men jag måste ha den sexuella spänningen som jag gillar så mycket.

Ang. jobbet så ligger det 20 mil ifrån oss, 40 mil ifrån hans hemstad. Och han vägrar att bo där mitt jobb finns.

Jag får försöka svara på allt när jag samlat mina tankar.

Nu, två år senare är allt helt förändrat. Jag har fortfarande kvar samma man som jag älskar mer än livet självt. Har varit nykär i drygt 1½ år. Vet inte vad som fick allt att vända. Kanske insåg jag att jag faktiskt har det så bra som jag alltid önskat. Att jag har hittat passionen i min älskade partner. En man jag kan tänka mig att leva för evigt med. Hur fjantigt det än låter.

Jag har dessutom blivit mycket bättre mentalt under dessa två år. Nu för tiden är det ytterst sällan jag blir ett monster hemma, utan har mognat helt i mitt tänkande. De få gånger jag blir förbannad för inget är jag noga med att förklara för min sambo att det inte är hans fel någonstanns.

Hur hårt det än var att inse att felet låg hos mig själv, är det värt allt idag. Jag har världens bästa sambo, som förstår mig. Han tar fram sidor hos mig som jag bara älskar. Dessutom har jag blivit en bättre människa!

Frenia,
vad roligt att det går bra för dig!
Det har förvånat mig att många gånger har medlemmar
här gett uttryck för som det verkar hopplösa problem.
Sedan när man återkommer efter något års bortovaro
så har det mesta klarat upp sig.
Om det stormar tidvis så behöver det inte hålla i sig.

Härligt! Vad roligt att det går bra för dig! Önskar dig mycket lycka i fortsättningen också...