Nu har det hänt mycket i mitt liv. Efter två och en halv vecka på sjukhus så har jag hoppat av skolan, skaffat praktikplats, blivit 50% sjukskriven och flyttat hemifrån. Detta har funkat bra för mig och jag känner mig lättad, men flytten är ohyggligt jobbig.
Jag har alltså flyttat ihop med min kusin, vi står varandra väldigt nära och är snarare som systrar. När jag jobbar så bor jag hemma p.g.a att det är närmare till min praktikplats om jag bor hemma. Men när jag inte jobbar så är jag i lägenheten med min kusin och sambo.
Relationen till mina föräldrar har verkligen stärkts av detta, vi är mer vänner än fiender och vi hinner helt enkelt inte bli less på varandra. Det är jättebra. Men jag har så svårt att bo ihop med någon annan, synnerligen min kusin som inte förstår att jag inte kan leva lika snabbt som henne. När jag är i lägenheten så får jag lära mig att ta hand om mig själv, diska, bada, tvätta och städa. Det är jättebra. Men stämningen mellan mig och min kusin är väldigt spänd och hon hatar mina mediciner. Jag har försökt förklara för henne att jag måste ta mina mediciner, ibland också lugnande och sömnisar, för att fungera. Och ändå fungerar jag inte helt och fullt. Jag blir tröttare och mer orolig väldigt fort, när jag har en dålig dag kan jag ligga helt apatisk och när jag varit in till stan för att gå på bibblan så blir jag så fullkomligt slut att jag inte vet om jag orkar andas. Det är ohyggligt jobbigt, jag tror ni alla som har psykiska problem vet hur det är att inte riktigt fungera i livet.
Men jag blir också enormt trött av spänningen mellan mig och min kusin. När jag är ensam känner jag mig som en möbel, själlös och jag vet inte om jag verkligen är jag. Jag har ingen egen personlighet, därför vet jag inte riktigt om jag existerar. När min sambo är i lägenheten så är det som om jag lever hennes liv, jag lever alltid genom andra jag är med. Mitt nästa uppdrag tillsammans med min psykolog är att hitta mig själv, sätta upp mina egna gränser för vad jag tycker är bra och dåligt, vad som är fel och rätt.
Men min sambo är väldigt dominant. Jag mår egentligen inte bra av att vara där med henne eftersom hon styr mig väldigt mycket och tvingar mig att leva på ett sätt som jag egentligen inte orkar. Med det så menar jag att jag måste göra så mycket som jag inte klarar av, som att efter en dag full av städning också gå ut och köpa snus när jag egentligen bara kan ligga och kippa efter luft. Varken hon eller jag vet när det blir för mycket för mig. Jag kan inte heller säga ifrån när jag verkligen känner att det blir för mycket, eftersom jag ändå tänker att "jag måste göra det här, jag kan inte bli totalt förslappad och ge upp så lätt". Det är svårt att hitta balansen. Dessutom har jag som sagt väldigt svårt för att säga ifrån.
Jag har det väldigt jobbigt när jag är sambo med min kusin, men samtidigt så känns det som att det är värt mödan om man sedan får komma hem till sina föräldrar utan att det blir bråk, bli omhändertagen av dem och få vara en riktigt kärleksfull familj igen. Jag kämpar på för nu har jag bestämt mig för att jag vill att det ska bli bra. Jag har bestämt mig för att ta det ett steg i taget, men när jag bor i stan så blir det snarare fem-sex steg i taget varje dag vilket är alldeles för fort, då kommer jag krascha igen.
Jag hoppas att jag har gjort mig förstådd. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Kanske har ni några goda råd och tips till mig, för jag vet inte hur länge jag orkar med detta med samboskap.
