Schizofreni = Dömd att leva utan partner?

Jag har en partner sedan 1,5 år tillbaka. MEN, aldrig flytta ihop!

Jag är nöjd som singel. Slipper alla krav. Ska det finnas en partner så måste den vara extremt förstående. Men jag skulle aldrig i livet bo som sambo.

Det är lite kompromissande och så när man delar på allt.

Någon som har tips på vart man kan få tag i en stor wellpapplåda förresten? Tippen får väl inte ge bort nått?

Nu har man kommit fram till att man lever lyckligast ogift. Det är alltså inget att gråta över att schizofrena saknar partners.

Nej precis Geta! Men ensamhet är heller inte en lösning. Min udda fråga vad är det så farligt? Jag tycker tanken att ha partner är jävligt läskigt. Men jag har ett bra liv ändå. Trots drogerna och alkohol varit ren nu i två veckor.

Det är svårt med relationer, när man inte kan tolka kroppsspråket rätt? Blev påmind idag, att andra tycker jag tolkar in för mycket i deras beteenden? Då är det väldigt svårt att göra en bedömning, om hur långt man ska gå vid varje träff med en partner. Jag tror på en djupare vänskap med en partner, men man är ensam ändå då det är så svårt att avgöra och tänka rätt i varje situation.

Ibland blir det fel, då måste man prata om det, till en viss gräns. För man kan prata sönder en relation, det är nog det som har skett med så många skilsmässor nuförtiden. Jag menar inte att det är fel att prata, men kan man inte vara flexibel, då kommer man till en avgrund där man inte längre möter varandra på samma nivå!