Jag har självskadat mycket. Skurit mig, missbrukat droger och alkohol, överdoserat. Jag tycker att jag lärt mig att hantera ångesten på andra effektiva sätt än självdestruktivt. För ångest är nåt som aldrig försvunnit för mig den tar sig bara andra uttryck nu. Min hund gör mycket för mig. Hon ger mig kärlek och glädje och gemenskap. Hon får mig att gå ut de dagar jag allra helst vill stanna i sängen och dra täcket över huvudet (många dagar). Jag tränar nästan varje dag. Sticker ut och springer eller cyklar på motionscykeln. Det är bra medicin för mig. Sen tar jag mina andra mediciner också - neuroleptika, antidepp och sömnmediciner. För några veckor sen fick jag ett jobbigt ångestskov. På bara några timmar färdades jag flera år bakåt i tiden och jag hade ingen aning om hur jag skulle hantera det. Det är en ångest som är svår att beskriva och jag visste plötsligt inte hur jag skulle signalera om hur dåligt jag mådde utan att göra nåt fysiskt....Det kändes så självklart att skära sig igen fastän jag visste att jag inte skulle visa eller berätta det till nån. Jag var bara så jävla tom och samtidigt ångestfylld. När jag tittar på mina ärr ser jag en slags seger på att jag överlevt. En bekräftelse för mig själv att jag klarade nåt så jobbigt. Jag fick aldrig en kick av att skära mig, kicken var att andra förstod hur dåligt jag mådde. Även om det var en negativ uppmärksamhet så var det ändå uppmärksammat. Jag tror jag skär mig för att inte försvinna. Jag har varit clean i snart 3 år nu och jag vet att om jag använder igen så kommer jag förmodligen inte tillbaka. Så jag har liksom stängt den vägen. Vad finns då kvar om inte att skära sig?
