Jag behöver hjälp!

Hejsan, jag skrev även det här på ett annat forum, det här kanske är fel ställe men jag visste inte var jag skulle vända mig.

Börjar citera:

"Jag är nyligen 20 år fyllda, har haft panikångest i 2 år med allt som hör till det, depersonalisation, depression, panikattacker, sömnproblem och nu slutligen alkoholism.

Jag har tagit till flaskan för att dämpa ångesten som vardagen medför och nu på måndag ska jag påbörja en Antabus-behandling, jag kommer även att få Campral för att dämpa alkoholsuget.

Ända sedan jag var barn har jag mått dåligt, haft sömnsvårigheter och varit väldigt "utåtagerande" i skolan. Så här i efterhand vet jag att det beror på att jag haft en väldigt dålig relation till min far och troligen någon sorts lättare ADHD-diagnos.

Relationen till min far har jag sedan länge gett upp, orkar helt enkelt med ångesten det innebär. Snackar med honom någon gång lite kort på mobilen kanske 1 gång i månaden. Det mesta för honom kretsar kring hur duktig han är, hur mycket stålar han har o.s.v. Det är det viktigaste i hans liv och jag mår jättedåligt av det.

Jag är nu inne på mitt 2a år på en mycket krävande civilingenjörs-utbildning. Har tagit sammanlagt 5 poäng, CSN lät mig gå kvar, och eventuellt efterskänka studielånet mot att det räknas som "sjukpenning" hos Försäkringskassan istället. Jag fick ytterliggare en chans, men känner nu att det håller på att gå åt helvete igen. Kanske är jag lat och inte kämpar tillräckligt, men jag klarar fan inte av att göra någonting längre, nu när jag mår så här. Vardagsbestyr blir till ett jävla helvete, bära ut soporna till ett stort berg av ångest. Det känns skitdumt att tala om, men jag har nästan börjat missköta hygienen p.g.a. detta.

Sedan nästan ett år tillbaka går jag i samtalsterapi hos öppenvården här på den ort där jag är skriven, men jag känner att det inte ger så mycket. Visst är det skönt att ha någon att snacka med 1 gång i veckan, men inte fan mår jag bättre. Det blir ju inte bättre.

Åter till missbruksproblematiken, jag har använt mig utav amfetamin för att "orka med livet" vid några tillfällen, det har dock aldrig blivit mer än ett slentrianmässigt bruk, kanske 3-4 veckor på 2 år. Jag har rökt cannabis några gånger, men det är ingenting jag fastnade för. Ibland självmedicinerar jag med benzodiazepiner jag köper olagligt via nätet. Allt detta vet öppenvården om och jag är i deras papper en "missbrukare", något jag säkert också är, men jag vågar inte erkänna för mig själv mer än att jag är alkoholist.

När jag var yngre drömde jag om ett "framgångsrikt" liv efter en gedigen ingenjörsutbildning. Tjysta pengar, någon tjyst lägenhet och ett lyckligt liv, men allt efter att tiden har gått verkar det som om det där inte är något annat än en dröm. Det går ju bara åt skogen hela tiden och jag vet inte hur jag ska lösa det här.

Jag har tappat gnistan helt och varje gång jag påtalar detta för min terapeut så föreslår hon att jag ska "åka till 32an" när jag mår så här dåligt. Det är alltså akutpsyk. (fast jag tror det är "stället" man skriver in sig på)

Iallafall, jag är så jävla ledsen över hur saker och ting har blivit, alla mina polare är oroliga och ledsna, min mor och min syster är jätteledsna också och jag vill verkligen lösa det här på något sätt, men jag vet inte hur.

Jag funderar på att ta livet av mig, jag orkar inte med det här längre och jag vet precis hur jag gör det snabbt och smärtfritt, fast nu när jag skriver det här känns det som om jag är ytterliggare en Attentionwhore som behöver skriva av sig? Jag hoppas verkligen att det är så för jag är rädd att döden kanske är mitt egna "personliga helvete".

Jag vet egentligen inte vad som ska diskuteras här, men ni kanske har några idéer/frågor-svar o.s.v. Som ni ser blev det ganska osammanhängande, mer som en "bekännelse" eller något, men skriv vad ni vill."

"Just det, glömde nämna att jag står i kö för att "bli utredd" av en psykolog. Verkar som om det kommer att ta ett jävla tag dock."

Här är länken till tråden på det andra forumet. Ni kanske har andra idéer eller tips?

www.flashback.info/showthread.php?t=384196

Må väl!

Hej Sven,

Det är bra att du har kontakt med vården... på sikt kanske det hjälper dig att komma ur dina problem...

Just nu kan du dock göra lite på egen hand för att få hjälp med alkoholmissbruket... tag kontakt med AA eller länkarna och börja gå på deras möten... där kan du få tips och stöd som hjälper dig komma ur missbruket...

RFHL kan vara en hjälp vad gäller tablettberoende... de kan ge stöd om nedtrappning och sånt...

Försök att ta vara på ditt yttre även om du mår jättedåligt inuti... duchs och byt kläder... om du gör det kan ingen se på dig hur du mår och du får lättare att passa in på din utbildning...

Lägg självmordstankarna på hyllan... du kommer nog att få hjälp med din situation så småningom... det är kämpigt att vänta men det klarar du... och man kan leva ett gott liv med sjukersättning också... får du det är du fri att syssla med det du vill... föreningsarbete och sånt kan bli en bra sysselsättning... men håll hoppet uppe om att klara din utbildning.... kommer du ur missbruket kan du lyckas med studierna också... du har ju kommit in på utbildningen så du har ju intelligens och resurser att klara studier med när du mår bra!!!

Lycka till med rehabilitering och med att bli fri från missbruket!!!

Du har erkänt att du är alkoholist, men inte tagit det andra missbruket och erkänt det som t.o.m är ännu farligare för dig!

Ta tag i det som Isa-Alise säger, det finns både AA och till AA har det utvecklats NA som bygger på exakt samma principer, nämligen tolv stegs metoden.

Kom ihåg att den metoden utvecklades samtidigt som de första som skapade AA själva var missbrukare som själva tog tag i sin situation.

De hjälpte för det första sig själva, och nu har miljontals människor använt sig utav metoden.

Det första du får göra, är att du får erkänna att du är missbrukare.

Antabus kan kanske vara ett stöd, men själv tycker jag inte om det.

Har prövat att sätta eld på en antabusstablett, den brinner som en Meta-tablett! (Torrsprit)


Hoppas du kan få ett antideprresivt SSRI preparat som hjälper.

Du skulle också om det gick, försöka med KBT?

I vilket fall som helst kan jag bara säga Good Luck!

Nisse

Jag har nu varit helt ärlig mot psyk. Förra helgen gjorde jag ett halvhjärtat självmordsförsök med Stilnoct, Imovane och Sonata. Givetvis olagligt inköpta. Det hela gick inte så bra, ett sönderslaget badrum och annat.
Det handlade kanske om 300 mg Sonata, 225 gram Imovane och 300 mg Stilnoct, dock utspritt över några timmar

Jag går nu på antabus och vågar inte dricka p.g.a. de hemska bieffekterna så det är en kombination jag underviker, annars hade jag kombinerat det hela. Men jag vill inte somna in i obehag.

I förrgår, måndags, lades jag självmant in på psyk, men trivdes verkligen inte, människor som tror dom är gud och aldrig tvättar sig, otrevliga sköterskor och "ett jävla liv" helt enkelt. Inte mår man bättre där inte. Fick Nozinan att sova på, hjälpte inte alls. Istället fick jag svårt att sova, problem med andningen o.s.v..
Jag skrev ut mig själv igår och går nu på 2 stycken 333 mgs Campral 2 gånger om dagen, 20 mg paroxetin och antabus 2 ggr i veckan.

I fredags försökte jag också halvhjärtat att ta mitt liv, det var inte meningen egentligen. Jag hade köpt 100 stycken stesolid10or ihop om att de kunde dämpa ångesten, något de inte gjorde. Jag provade mig fram till 60-70 stycken över hela dagen och gick sedan och la mig. På lördagen tog jag resten utan märkbar effekt.

Igår fick jag utskrivet Zopiklon för sömnen, fungerade inte alls trots att en hel karta (75 mg inmundigades). För någon timme sedan var jag och hämtade ut lyrica vilket enbart gör mig tankeslö och att finmotoriken fungerar dåligt. Klockan 3 ska jag träffa en överläkare på psyk.

Vad tror ni händer? Blir jag tvångs-inlagd kommer jag slåss till jag stupar, jag har en bakgrund i bodybuilding och kampsport. Jag är 190 cm lång och väger 120 kilo, nästa bara muskler, så mig får dom problem med att frihetsberöva.

Jaja, ursäkta stavfelen, får skylla på lyrican.

Önska mig lycka till

Min egentligen avsikt är inte att ta mitt liv, det är ett rop på hjälp eftersom jag inte orkar med den här situationen längre.

Jag vill förtydliga att jag inte intar olagliga substanser på daglig basis. Jag har bara provat olikia ångestdämpande medel, men ingenting har fungerat. Min vardag är ett helvete.

Jag har provat olika Neuroleptika, SSRI, SNRI o.s.v Ingenting har fungerat förutom Paroxetinet som håller lite bukt på panikångesten.

Meningen med att jag ska äta Lyrica är för att den anses vara bra mot GAD, men jag vettetusan. Jag märker ingenting förutom dålig finmotorik.

Tack för alla snälla svar och fortsätt gärna komma med tips!

Be om hjälp till Gud innan du går och lägger dig, så får du nog svar i en dröm, efter drömmen vaknar man...
Ta hand om dig.
Och trösta dig själv- det lilla barnet inom dig och Sven som vuxen..
Många kramar och lycka till!
Det löser sig - gör inget dumt, jag lovar att det löser sig, ge dig själv tid och kärlek...