Självskadebeteende

En DBT-terapeut gav mig tipset att tipsa vidare om att:
utföra fysisk aktivitet när man annars känner för att skada sig själv, spring, jumping jack´s, träna hårt.
Eller
ta isglassar (eller isbitar) och håll i händerna...

Hoppas verkligen att du hittar ett sätt för just Dig att behandla självskadan på!

Jag slutade skära mig i juni. Det är en lång tid utan den typen av självskada och jag är stolt över det. Det är inte lätt, jag har haft jättesvårt för att låta bli.

När jag känner behovet av att skära mig så tänker jag att "okej, jag får skära mig om en timme, men tills dess får jag låta bli", och när en timme har gått (eller en kvart, eller en halvtimme, eller vad man nu bestämmer sig för) så brukar impulsen ha gått ur kroppen eller så har den inte samma styrka i alla fall.

När man skurit sig ofta och mycket så utvecklar man ett beroende. Det man måste göra är att bestämma sig, men det funkade inte riktigt för mig eftersom jag hela tiden ändrar på mig. Det som gjort att jag klarat mig från att skära mig eller bränna mig så pass länge är att jag fått en ny medicin, Lyrica, som dämpar den alltid existerande ångesten. Sedan är det viljan som har gjort det största jobbet och efter ett tag när jag varit skärfri så känns det liksom inte lika nära.

Men det går inte en dag utan att jag tänker på det. När jag röker så kollar jag på glöden, håller den ibland nära huden, när jag hackar grönsaker så kan jag lägga kniven mot armen bara för att. Men det viktiga är att jag inte gör det, att jag inte skadar mig själv.

Jag tror på dig, Aspergergirl. Fokusera inte så mycket på skärandet, utan ta hand om ditt mående genom att vara snäll mot dig själv. Alla kan bli skärfria, även du.

Fantastiskt Saari!
Att du har hittat rätt medicin.

Problemet med mig är att jag har tappat motivationen. Jag bryr mig inte längre om jag får armarna fulla av ärr. Jag skar mig inte på tre månader tidigare i somras (april-juni) då jag mådde bra. Men nu, nu har jag dråsat i backen igen och skär mig var och varannan dag. Jag har strategier för att hindra skärandet som jag och min psykolog har arbetat fram. Exempelvis hålla isbitar i knuten hand tills de smälter, dra och släppa gummiband runt handleden, ta en riktigt varm eller kall dusch, ta en promenad m.m. Problemet är att jag inte följer strategierna. Jag måste få hjälp med att följa dessa strategier på något sätt. Hur har jag ingen aning om. På onsdag ska jag träffa psykologen och då ska jag föra detta på tal. Måste få hjälp på något sätt för jag reder inte ut det här själv. Hur gör man när man tappat motivationen till att försöka?

Jag har i alla fall inte skurit mig varken igår kväll eller idag. Det är ett steg i rätt riktning. Hoppas bara att jag kan stå emot några dagar. Då är det nog lättare att ta sig ur det här skärberoendet. /A

Vad gäller mediciner tror jag att Leponex kan minska självskada, men de vill kanske inte ge den till dig.

Du kanske kunde ta bort alla saker i hemmet som du kan skära dig med för att förebygga självskada.

Du kanske skulle fundera på gruppboende i och med att du blivit sämre. Kanske blir du bättre där?

Att plocka bort saker runt sig är nog det värsta man kan göra. En dag så utsätts man får sådant som man kan göra sig illa med, och då kommer det att kännas spännande.

Sedan så förstår jag inte alls varför du är så inne på Leponex. Så länge personen som inte är psykotisk så tror jag knappast att det är någon skillnad på att behandlas med Leponex, Zyprexa eller Nozinan (eller någon annat neuroleptika heller).

Det är ju inte den rent antipsykotiska effekten man är ute efter om man behandlar självskador med antipsykotika, utan den dämpande och i många fall lugnande effekten. Och där så har jag inte hört att Leponex skulle vara särskilt mycket bättre än t ex Zyprexa.

Sedan så är det många gånger krångligare i form av blodprov och att landstingen gärna lägger in för både insättning och utsättning av Leponex.