Vad har man själv för ansvar för sitt mående?

Det som är huvudsaken är att man fattar när man är ung
är att det kan komma bättre tider och att man därför inte
kastar bort sitt liv i förtid.

PSR skrev: Det där kan man faktiskt träna bort på sådär fem års sikt. J fr NLP.

För en del kanske det går att träna bort. Men jag har hållit på att träna bort det sedan barnsben, kan man säga, men det har tyvärr inte hjälpt på mig.
Det beror nog på vilken grad av sjudom man har. Man kan nog inte bara se hur ens eget liv har varit och tro att alla andra har det likadant. Utan det är nog högst individuellt.

Niklas skrev: Nej. Det är pessimism som råder. Inte optimism. Skulle optimism råda hade vi inte det här evinnerliga idiotsnacket om skit vi inte behöver och som inte ens existerar.

Niklas,
menar du att jakten på materiella tillgångar gör att många går
i väggen och bränner ut sig i förtid. :väggen

Du jämför andra med dig själv och tror du har haft den värsta social fobin man kan ha. Det du hade var nog den värsta för dig. Men för andra finns det säkerligen värre.

Det finns alltid nya världsrekord hållare!

Uppväxten, miljön, kan i många fall vara en utlösande faktor också... t ex att barn, deras rättighet är att ha TVÅ föräldrar som går i täten för dom, går framför dom... lär ut massor av saker, stimulerar dom, lär ut kunskaper... kan vägleda, visa vägar och möjligheter... alla föräldrar kan inte detta, och sitter på en stol och väntar på att BARNET ska roa, aktivera, prata, ta hand om föräldern... och DÅ blir det fel hos barnet... det landar fel, som krav, krävande, barnet får inte vara barn längre... utan tvingas in i ansvar, krav, täcka upp förälderns brister istället... detta kan utlösa faktorer hos ett barn.

Alla barn har även rättighet i att bli älskade, uppskattade, uppmuntrade av sina föräldrar... alla får inte detta. Utan får tvärtom. Detta kan utlösa negativa faktorer hos ett barn. Barnet är inte grundorsaken, men får symptomen. Grundorsaken är föräldrarna, eller någon av dom.