Det är nog skillnad mellan reaktiv psykos och andra psykoser som ni säger.
Jag bestämde mej efter 12 års till- och- från-sjukdom att bli frisk, gjorde på egenhand allt för att bli det - lyssnade extremt mycket på alla inre signaler - när blir jag det minsta stressad? när blir jag lugn? och sedan började jag leva efter det. Vilket innbär att begränsa vissa delar av livet men att utöka andra. Alla måste hitta sin egen balansgång. Signalerna är subtila.
Jag blev också sjukare av att gå hemma och friskare av att komma hemifrån till en praktik några dagar i veckan.
Jag har idag inga behov av antipsykotika, sobril, cipramil eller sömnmedel. Däremot behov av promenader, naturen, lugn musik och positiv stimulans inifrån och utifrån, att få SKRATTA.
Har aldrig ångest längre, ibland bara lite oro, sover väldigt bra, är fortfarande stresskänslig men harmonisk och hör fortfarande röster vid stress men har lärt mej (själv) hur jag ska bemöta det så att det stannar vid första meningen och inte blir konstant.
En stor dos kärlek från min pojkvän, meditation, att jag på riktigt förlät mina föräldrar för min misshandlade barndom och att börja med att bara göra det JAG innerst inne vill och inte vad andra vill (inkl. läkare) - är faktorer som bidragit.
Jag trodde jag ALDRIG skulle bli frisk - jag är nu nästan där.
Känslorna kommer tillbaka efter man tagit bort antipsykotikan, det är INTE så att de är borta för alltid. DU - det friska du, finns alltid kvar. Du är inte sjukdomen, du har sjukdomen och man kan bli frisk. Jag tror på EN FRISK SJÄL i en tillfälligt sjuk kropp.
Tro på dej själv som något fint. Du är något fint och förtjänar ett lyckligt liv. Vad ett lyckligt liv är för dej vet bara du. Man kan vara lycklig utan att vara frisk också. Mitt lyckligaste år i livet var förra året då jag var psykotisk. Jag såg förbi sjukdomen och vägrade ge den mitt LIV.
