Kan man återfå normal funktion?

Admin1 brukar påstå att det är värst de första fem åren. Sedan lättar det. Det var nog värre på mentalsjukhusens och lobotomiernas tid och innan internet fanns.

Jag känner iaf ett driv inom mig som inte har försvunnit innu så jag bara kör på sen får det gå hur bra som helst...

Forskning med fokus på människors återhämtning från psykisk ohälda beskriver ofta återhämtning som en individuell, självvald process. Men begreppet återhämtning ses även som ett paradigmskifte eller en världsomfattande social rättighetsrörelde med sitt ursprung i den nordamerikanska brukarrörelsen.
Återhämtning är ett vittomfattande begrepp. Det är väl så att man är på väldigt olika stadier i den här processen och man ser olika på själva begreppet. Det kanske är en process som pågår hela livet. Att man tillslut får släppa det där jobbet (att återhämta sig), bara få vara, det kommer grejer som är jobbiga men att man får gå vidare, det tycker jag är en tröst att livet är så, att man växer med det man håller på med och att det får fortgå under lång tid. /Åsa

Återhämtning är en process som ägs av individen själv. Återhämtning är inte en modell eller en metod för professionella att arbeta utifrån, inte heller en insats eller en åtgärd som kan rymmas i en vårdplan. Återhämtning är många små steg mot ett mer meningsfullt liv där sjukdomen får allt mindre inverkan. För en person i återhämtning handlar det om att återta eller skapa hopp, mening, identitet och att ta makt över sjukdomen och det egna livet igen. Det handlar om att skapa relationer och ett fungerande nätverk.

Vet inte vad man ska återhämta sig till? Den här sjukdomsprocessen jag genomlider, har gått igenom många olika faser! Men minns inte om jag har haft ett funktionsdugligt liv innan den egentliga sjukdomsförloppet började 1990, det var några år av ett regredierande förlopp som innebar att jag försämrades gradvist utan att märka det.

Förlorade kontakten med många vänner och var rejält isolerad i flera år. Men tack vare datorn så har jag börjat succesivt ta för mig mer och mer av livets sötma! Även om det är många bakslag på vägen, så har jag en fungerande sysselsättning och stödboende som hjälper mig att mer leva livet!

Annars sitter jag bara här och skroderar om bl. a. media och diverse för att jag känner att det stora hindret för mig kommer därifrån! Men hur får man sjukdomen att släppa sitt basala grepp om en! Känner att det största arbetet måste en själv utstå för att känna en trivsel i sin egen närvaro, vilket jag tror är enormt viktigt!

Små steg mot ett rikare liv. Se till det man faktiskt har och inte sätta ribban för högt. Att gå genom sjukdom och hantera den är utveckling. Man är inte samma människa nu som innan man blev sjuk. Man har växt genom utmaningar och växt åt ett annat håll. Det gamla livet är inte längre en möjlig väg. Titta på blommorna och växterna, de vänder sig mot solen. Ser sina växtmöjligheter där de finns. Maskrosor växer genom betong och asfalt. Liv levs överallt till och med i djupet av Marianergraven. Vi bör oxå kunna leva våra liv. Vi har möjligheter. Andra än tidigare men ändå möjligheter. Många vanliga människor är inte så utvecklade som vi att tackla motgångar - se! Ni har växt mer än de! Sen är det oxå så att man kanske inte ser andra människors utmaningar. Alla har sitt. Man ska inte bli alltför bitter. Livet är det som händer oss alla på gott och ont. Kris och utveckling.

Även om det bara är en liten chans har jag fortfarande hopp

Skiter i om jag måste ta medecin funkar det där uppe i bollen är det viktigast för mig...