Har ni andra lika komplicerat förhållande till era föräldrar som jag har? Vet knappt när jag skall ringa och prata med dom. Om jag är tillräckligt stark för att prata med min mamma i telefon, eller om jag kommer att börja må illa av det.
Jag känner att det är bra att hålla en viss distans till dom. Jag söker nog fortfarande bekräftelse hos dom, fast jag just passerat 30-strecket.
Har haft liknande problem . I flera år hade jag knappt kontakt alls med min mamma. Jag mådde så dåligt av det. Jag pendlar väldigt fram och tillbaka mellan att ha väldigt mycket kontakt och ingen alls. Skäms. Känns som jag skär sönder deras hjärtan med en kniv. Men vill bara leva, klara ångesten. I perioder har den varit för stark när vi haft kontakt. Man gör nog vad man orkar. Det är inget val. Jag vill ha ett oproblematiskt förhållande med dem, men det beror på ångesten.
Det svåra är detta att vara beroende men samtidigt vilja vara självständig. Det är väl det du skriver om. Ingår nog i psykisk sjukdom denna kluvenhet. Att aldrig riktigt bli "stor" trots ens vilja att bli det. Det är förstås olika.
Nej, det är sant. Man blir så beroende av andra när man är sjuk. Ibland kan jag känna mig som ett litet barn igen.
Jag antar att jag söker tröst hos min mamma vid dom här tillfällena. Det är något jag aldrig kommer att få tyvärr.
Och det är väldigt sorgligt.
När man mår så här dåligt är det väl naturligt att vända sig till föräldrarna? Det normala borde väl vara att man får tröst och kärlek och får stödet man behöver för att kunna gå vidare.
Usch vad jobbigt detta är. Undrar hur jag skulle reagera om min mamma helt plötsligt skulle vara den kärleksfulla person som jag fortfarande letar efter hela tiden.
Jag skulle nog bli som ett litet barn igen.
Jag bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. Min mor försöker överbeskydda mig så mycket som möjligt,och hon sitter och pratar överdrivet mycket om känslor. Detta mår jag inte väl av. Visst tycker jag om att prata om livet,men när det blir alldeles för sentimentalt så mår jag inte bra. Jag önskar att jag vore så stark så jag skulle kunna flytta hemifrån,och då skulle man få mer distans till sina föräldrar. När man sen då och då träffar dom så kommer man nog att uppskatta dom på ett annat sätt.
PSR ; får man fråga varför du bröt med dina föräldrar?
Har ni någon kontakt i dag och hur fungerar den i så fall?
Jag har som sagt haft hattig kontakt med mina föräldrar. Efter att jag börjat må dåligt har det varit stormigt. I bland har jag kunnat prata med pappa men int emed mamma och tvärtom. Ibland ingen av dem. Hade en lång period då jag knappt pratade med mamma.
Jag ångrar allt idag. Men jag känner äen nu att jag inte vet om jag orkar ha kontakt. Vet inte varför det är så dj-vla svårt. Jag vill kunna ha kontakt med dem. Vill inte dra mig undan, men ibland känner man sig dömd av alla inkl. sin familj.
Jeff: försök skaffa något eget, det blir nog bäst i längden. Man kan inte bo hemma hos sina föräldrar i all evighet. Det ger dig en större frihet och vana att sköta dig själv.
