Jag och farsan funkar bra ihop dom dagarna jag mår bättre. Dagar som är mörka för mig,så drar han sig undan och är rädd. Han har sagt vid ett par tillfällen att han gråter mycket när han åker bil,för han tänker ofta på vilket helvete jag har det.
Jag tycker att min relation med män i allmänhet är jobbig , jag tycker mycket mer om kvinnor- dom är mer snälla än just- män.
(Jag är snart 30 år)(jag är en kille).
Jag tycker män som är vårdare/personal är lite äckliga mot mig.
Jag tycker också att dom inte lyssnar på mig lika mycket som kvinnor gör.
Jag älskar verkligen min pappa med! Numera har vi hittat tillbaka till varandra efter att dom skilde sig när jag var liten.
Han är nog också den som lider mest när jag varit dålig. Mitt förhållande till min mor är inte lika bra. Men jag tycker om henne med, men inte på samma djupa sätt som min far.
Det är inte alls säkert att föräldrarna vill bli
omhändertagna och hjälpta när de blir gamla
eller mycket sjuka.
Båda mina föräldrar ville klara sig så mycket
som möjligt själva. Så några ombytta roller
blev det inte i min familj.
Sista gången jag träffade min mamma så var
hon fortfarande en "mycket bestämd dam."
