Förhållandet till föräldrarna

Det som jag tycker är komplicerat är att jag känner att jag måste vara någorlunda stark för att träffa främst min mor.
Det blir komplicerat för mig för det verkar som jag hela tiden försöker få någon tröst från henne. Någon sorts bekräftelse antar jag.
Det gör lika ont varje gång jag upptäcker att det inte finns där hos henne. Men det är som om jag aldrig lär mig.
Felet jag gör är väl att jag inte accepterat henne som hon är. Allla klarar inte av att ge tröst och visa sin kärlek.

Det gjordes en undersökning i Sverige på anhöriga till personer med schizofreni och 40 % av dem behövde själv egentligen stöd. Det är alltså inte alla med schizofreni som kan påräkna samma stöd från sina föräldrar. Det är nog viktigt att vården ser till därför att bygga ut ett stödjande nätverk med bl.a personligt ombud som kan stötta och hjälpa till.

När jag själv insjuknade bodde jag långt från mina föräldrar. De har därför knappt varit till någon större hjälp och stöd för mig. Jag har bara träffat dem första 9 åren 1-2 gånger per år och talat några gånger per år i telefon med dem.

Fredrik,

Du ska veta att jag känner igen mig i detta...
man kan tydligen aldrig lära sig att sluta fullständigt ropa efter en bekräftelse man aldrig eg fått...det ligger ju till grund fäör vårt dåligmående

-