Stygt å si at man gleder seg til sin mor går bort, men døden ser jeg virkelig fram til, selv om jeg har det bedre økonomisk enn de fleste i min situasjon.
Jag har länge tänkt på att skaffa ett kontaktperson men fegar ur att ta det steget! Ombud behöver jag inte här för fom flesta av 20 olika läkare jag har mött här i uppsala har alltid lyssnat på mej! Dom till och med blir entusiatiska över mej och varför vet jag inte, förutom dom brukar säga att jag är smart och även kompetent nog att va min egen läkare, men det har inte alltid varit så jag har fått mina hårda smällar igenom första gången hamna i psykos! Dessutom när många år var en levande form av helvete att veta mitt bästa för mej vad jag känner är rätt att göra för mitt mående! Visst fick jag motstånd, men jag tog mej igenom det!
Man kan aldrig föreställa sig eller var förbered för när ens föräldrar dör och särskilt min mamma som har försökt att alltid finnas där när jag bara sket i min mamma tyckte var det som var rätt eller fel!
