Om vi vänder på perspektivet!

Mitt X och min nuvarande kvinna tycker att det är någonting fel på min mamma. Inte så länge sen som min kvinna sa att min mamma måste vara sjuk i huvudet. Sen tycker min kvinna att jag inte ska ha med min mamma att göra eftersom hon anser att min mamma har skadat mig tillräckligt.

Nu är det runt 10 år sedan sen som jag träffade min mamma sist gång men så har jag ringt henne ibland under åren och försökt reda ut saker och ting. Men det går liksom inte att föra ett vanligt samtal med henne. Hon blir bara arg på mig vad man än pratar om.

Följande saker har jag försökt ta upp med min mamma men som hon aldrig ha velat prata om:

1. Om riggade trafikolycka som jag var med om när jag var 5 år gammal och miste min mjälte.

2. Om försäkringspengar - varför jag aldrig har fått några försäkringspengar. Skulle ha fått det två gånger i vanliga fall.

3. Varför min mamma och min släkt ville lägga in mig på ett mentalsjukhuset våren 1990. Ja, där säger min mamma att det beror på att jag är sjuk men så kan vi aldrig komma fram till varför jag är sjuk.

4. Varför jag sitter här där jag sitter idag.

5. Varför hon aldrig har engagerat sig för mig när det gäller min sjukdom under snart 30 år. Tillexempel, varför har hon aldrig brytt sig om att ringa mig eller hälsat på mig när jag har varit på psyket dom gångerna när jag har återinsjuknat. Hon vet inte hur det känns att vara tvångsmedicinerad ens gång.

6. Varför berättade min mamma aldrig om sig själv och om min släkt. Jag vet ingenting om min släkt idag.

7. Varför har min mamma aldrig berättat om vem min pappa och hans sida av släkten, vilka de är osv..

Ja, det var några saker men det finns fler saker som vi aldrig har kunnat prata om fast jag har försökt få henne att prata om detta men det är helt omöjligt för hon slänger ibland bara på luren när det blir för känsligt. Det finns många fler frågor som jag aldrig fick svar på.

Nu är min mamma runt 70 år gammal så det kan väl kvitta idag för skadan är redan skedd och det går inte att reparera idag. Men hon kunde väl åtminstone engagerat sig i början för runt 30 år sedan. Men hon har bara levt i sin bubbla - som om jag inte har funnits i hennes liv.

Annars, när jag var på mentalsjukhuset åren 1990-1992 så var jag bara som ett stort frågetecken? Fattade ingenting vad allt handlade om? Varför tog min mamma och släkten mig till mentalsjukhuset? Lägg till alla symptomen också som jag fick våren 1990 - för det bröt ut fullständigt då och hade heller ingen aning om vad allt det jag fick var för någonting och varför jag fick symptomen?

Du kan väl börja med släktforskning om du vill veta mer om släkten. Du kan även DNA-testa dig. Då får du veta vilka du är släkt. Än så länge är det knappt 25 000 svenskar som har DNA-testat sig dock.

Troligen är det så att en eller båda föräldrarna har schizofreni light. 80 % av schizofrenin är ärftlig. Finns det personer i släkten med psykisk sjukdom så är det ännu mera säkert.

Min kvinna undrade en gång om min mamma någonsin har undrat hur vi mår! Jag sa som det var att min mamma har aldrig brytt sig om oss, hur min kvinna mår eller hur jag mår eller undrat ens om någonting annat när det gäller mitt/vårat liv.

Geta, ärligt talat jag börjar närma mig 50 årsåldern och har idag ingen direkt lust att veta vem min pappa och hans sida av släkten är. Det är nåt sånt som jag kanske skulle ha tagit reda på för länge sen. Idag kan det kvitta!

Utomjordingen, din mamma verkar vara en psykopat bryr man sig inte om sina egna barn är det psykopatvarning. Tur att du ändå träffade en så bra kvinna som älskar dig, att leva tillsammans med! I nöd och lust