Jag blev riktigt sjuk när jag var 22 ungefär och hade inte jobbat alls, bara pluggat. Så när jag fick beslutet om Aktivetsersättning från FK (efter att ha fyllt i massor av papper och väntat i ett halvår) fick jag endast 5600kr det var mindre än vad jag fick när jag gick på socialbidrag. Där till skall jag få Bostadstillägg för pensionärer, men hur mycket jag får vet jag inte än, jag tippar på en tusenlapp kanske.
Jag har hela mitt vuxna liv levt på studielån, socialbidrag och Aktivitetsersättning. Så jag är van vid att inte ha råd med saker som tandläkarbesök tex, som tur är har jag väldigt bra tänder.
Därför nästan grät jag av lättnad när jag tillslut fick ut 28 000 på min privata sjukförsäkring som mina föräldrar haft på mig sen jag var liten.
Det värsta med att vara sjuk och fattig är att man oroar sig hela tiden och det blir man verkligen inte bättre av.
Det står t o m i mina journaler titt som tätt "Pat oroar sig för ekonomin - befogat. "
Tyvärr tror jag inte att det kommer att ske någon bättring för oss som är sjuka. Ja må vara pessimist men jag tror att psykiskt sjuka speciellt kommer att få vara på botten i samhället även i fortsättningen.
