MIn hemlighet

Jag har en djup hemlighet, en hemlighet som ingen vet och ingen får veta. Ingen får veta, kan inte berätta för nån. Det är nämligen att döden cirkulerar i mina tankar väldigt väldigt ofta. Jag funderar ofta på om det kanske är dags att ta mitt liv snart. Men jag vet att jag inte kan, kan inte vara så självisk. Men jag tänker på det ofta. Det är jobbigt att gå omkring och låtsas, att inte kunna berätta för någon. Men jag är inte gjord för den här världen, tyvärr blir det mer och mer tydligt att jag inte passat in, att jag inte hör hemma. Konstigt nog passade jag nog bättre in när jag mådde dåligt ovh var ett "psykfall" nu är jag varken vanlig, avvikare eller normal, jag är bara fel och annorlunda och är trött på det! säger det jag inte fåt säga; jag vill dö

Det är nog vad många schizofrena tänker på: att ta sitt liv. Är själv i de banorna men är för feg för att göra det.

jag är inte schizofren, jag är "frisk" så jag har inte ens en ursäkt. Tror inte att det är fegheten som ligger till grund för varför inte jag gör det utan det att jag inte vill åsamka mina föräldrar den smärtan som det antagligen skulle innebära att förlora sin dotter. Jag har sett smärtan i deras ögon när jag legat på akuten efter ett självmordsförsök och nu när jag "mår bra" är de så otroligt glada och speciellt min mammas kärlek känner jag ständigt, hur kan jag göra så mot dem? och mot min älskade sambo? Fast han kanske skulle inse att han hade det bättre utan mig och hittade en ny, bättre flickvän men för min släkt kan jag ju inte ersättas. Jag vet ju själv hur hemskt det är att förlora någon man älskar. Det är dörfär det är så hemligt, så förbjudet att tänka som jag gör. Visst har jag kanske påpekat något i den riktningen (självmord) till nån men det är ingen som vet hur allvarligt det är.

Om man verkligen vill ta livet av sig så ser man till att inte misslyckas första gången...jag ser det som ett rop på hjälp. Du borde kanske tala ut med en psykolog?

Jag håller med Galen om att terapi kan vara bra för dig, Equivocal... det kanske kan ge dig ny livsglädje...

Tror att detär vanligt med sådana tankar... kanske för att man inte är riktigt tillfreds med sig själv eller sin tillvaro... och terapi kan hjälpa en att tänka igenom vad man vill förändra...

Hoppas att du känner dig piggare och lyckligare snart...

Om man verkligen vill ta livet av sig så ser man till att inte misslyckas första gången...jag ser det som ett rop på hjälp

Jo så kan man se på det och det stämmer nog i de flesta fall, ibland kan det vara att man verkligen misslyckas (som när en kompis helt plötsligt dök upp i mitt rum när jag hängde i snaran, och andra gånger så handlar det nog inte om att man inte "verkligen vill" utan om att det finns ändå något i huvudet som förstår konsekvenserna (som när jag tagit en j-a massa tabletter och sen skar mig i handlederna, hade jag inte skurit mig skulle jag inte blivit upptäkt (bodde i korridor) och det skulle antagligen lyckats, menm det var väl nåt i mig som sa ifrån, det var första "försöket")
Psykolog, terapuet, kurator, you name it, jag har prövat.
Jag KOMMER ju inte ta livet av mig, men det är en tanke och en önskan som sitter djupt i mig men som jag inte kommer utföra. Det är bara å bita ihop och vänta tills man dör en naturlig död.