Plågsamt att umgås

Imorgon ska jag till en vän jag lärt känna genom psykiatrin, vi ska se på film. Han vill helst se science fiction. Vi träffades mer för några år sedan, promenaden hem till honom avskräcker.

Jag ska besöka en fd arbetskamrat i påsk. Ska kanske gå till honom imorgon. Det ska bli kul. Jag kanske är kvar och tittar på film med honom. Då ska jag försöka att inte röka så mycket. Han är mer ensam än mig, jag har två kompisar jag fått genom psykiatrin.

Jag pratade med min före detta arbetskamrat och vi sa att vi skulle på puben nästa vecka. Ett ställe som bara finns utomhus, så att säga. Man kan inte sitta inne. Men måste prata med den andra gamla arbetskamraten, han får hålla i det.

Jag har en vän med diagnos, lärde känna honom vid en för oss båda lång inläggning. Vissa dagar kan han ringa mig sex, sju gånger. Det stör mig inte, tvärtom. Vi pratar sport och annat lättsamt. Nu har han inte hört av sig på några dar. Jag känner att jag inte vill ringa honom, jag vill ju inte störa. Jag tror att han ringer mig när han känner sig ensam. Själv är jag ingen vän av telefonen. Ringer jag blir det oftast till mina föräldrar.

Skriv till han istället då Fantasio.

Jag gjorde slag i saken och ringde. Han blev inte störd, han gjorde inget speciellt. Han har påpekat att jag sällan ringer, men nu gjorde jag det.