Jag tror du blivit "låst" i din inaktivitet, din depression har fått dig hårt i klorna och där sitter du fast...depression och andra sjukdomar påverkar en inte bara psykiskt utan kroppen stänger av och låser sig den med.
Jag lånar hund när jag ska ut, jag klarar inte att gå ut annars alls. Hunden är min räddning! På mer än det sättet också. Med hund kan jag gå långt över en mil, kanske till världens ände vem vet, jag har aldrig nått nära gränsen än! Vovven är blanding mellan schäfer/labrador så han har mycket ork han med. Men utan hund kan jag knappt gå till lokala ICA 150m från min lägenhet, dör hellre känns det som ibland...det sitter i skallen, kom ihåg det, hitta ditt eget sätt att komma ur det.
Många gör det med ren "jävlar anamma" och det funkar för mig med ibland. Kanske låter skumt, men en rejäl käftsmäll från sig själv och ett kommande "NU JÄVLAR GÅR DU UT OCH GÖR DET DU SKA!!!" det är underskattat...det funkar för mig i.a.f, även om nyllet värker en kort stund. Det får mig ur det där låsta läget där handlingsförlamningen helt tagit över.
Du hittar ditt eget sätt, det tror jag. Lycka till.
