För det första är inte tron på Gud någon vanföreställning. I sådana fall är väl allt snack om mindfullness, new age med spirituella inslag också vanföreställningar.
Att tro är att tro. Det gör man viljemässigt.
Vanföreställningar har inget med egen beslutsförmåga att göra, de bara kommer. Man saknar då sin insikt och instinkt att avgöra vad som är verkligt eller inte.
Psykoser är i själva verket en försvarsmekanism för att maskera den smärta och sorg som man "tror" att man inte skulle uthärda. Tro inom citattecken för att det inte handlar om medveten tro eller val utan helt på ett omedvetet plan.
Hur man får hjälp av psykvården är verkligen ett tärningsspel. Känner sådana som daddas och får hembesök trots att de har varit friska i tio år. Förmodligen handlar det om hur man kom in i vården från början.
Blev man klassad som kroniker redan från början i stort sett, får man inget stöd någonstans. Verkar man däremot vara ett "intressant fall", t ex om man är utagerande och för ett jävla liv med allt och alla, ja då kan man räkna med livstids daddning.
Det är precis som i skolan. Killarna som skriker hora och bög och sitter och pratar i mobilen få större uppmärksamhet än de tysta tjejerna som tiger och lider.
Borderlinepatienter är ju ett typexempel på patienter som kräver massor av resurser.
Inte för jag skulle vara avundssjuk, jag vill inte gärna ha någon kontakt med psykvården what-so-ever. Men det är klart man undrar hur resurserna kan vara så snedfördelade
