Hej.

Jo, men vad ska man kunna ge för hjälp, föruom då exponering, diskussion, argumentering, i det stadie du är i?

Hantera-negligera.

Medicinen är som den är, tar bort lite av katastrofkänsloudden men inte grundtankemönstret. Du kanske måste leva med det för att altrnativet är att inte alls lita på dig själv. Och vem ska då leda dig genom livet?
Dessutom är det ju en sorts välsignelse att du väljer att stå upp för dig själv.

Är det någon mer än jag som är sjuk här?

Såklart här finns det fullt med sjuka och jag e en av dom.

Får jag fråga, hur gör man om man är sjuk och inser det?
Ens tänkande är ju då korrupt.. Vet man att man gör rena tankemisstag så, hur kan man då tänka tankarna?

Jag vet Gäst! Har många ggr varit med att jag varit uppmärksam på alla tankelapsussar jag har haft då och då.

Det som är, är att du hade förmodlgen ett annat tänkande innan du blev sjuk. När den referens ramen från den tiden inte stämmer överens med hur du tänker när sjukdomen börjar försöka "ta över" Din hjärna så märker du att du tänker på ett annat sätt när du blev sjuk.

Detta faktum gjorde i början att jag var mycket vilse i mig själv när jag nyligen insjuknat.

Men när jag stod vid en mynt telefon på avdelningen och ringde upp min syster och den gången försökte jag tala med henne och jag fick inte säga vad jag ville, allt blev bara ordsallad.
Efter det accepterade jag inte att jag själv i mig själv kunde tänka tankar som inte var "mina egna".
Jag blev skitförbannad och vägrade i mig själv acceptera detta

När jag lite senare hade permision och satt på hållplatsen och väntade på bussen.
.
Ja, då malde det såsom en robot röst inom mig, "Botten är nådd, botten är nådd" "Borsta tänderna, borsta tänderna"
Då bestämde jag att antingen bestämmer jag själv inom mig själv, eller också lägger jag redan nu ned fortsatt liv. I och försig uttalade jag inte dessa i ord inom mig men det var vad jag själv tänkte, detta outtalat inom mig själv.

Ett icke verbalt tänkande där jag omedelbart förstod mig själv intutivt.

Det är den referensramen jag fortfarande har. Gränserna har suddats ut, och i bland märker jag själv att det går per auotomamtik.

Detta när det smyger sig in verbala tankelapsussar i form av rena feltänkningar som då kan gå rätt ut genom munnen på mig.

Sådana kommer också inom mig och stannar i tanken, dessa felaktigheter slinker ibland igenom, ungefär som att det är försåt minerat.

Jag har förstått att mitt tänkande liger på flera olika nivåer inom mig.

Bland annat tror jag mig kunna "Koppla" upp mig på det kollektiva mänskliga undermedvetna, och lägga det på för mig på en nivå där jag kan förstå utav en enorm "databas" av vissa saker som andra aldrig komer att förstå.

Detta kan de flesta vara glada för.Detta tänkande är absolut inget att sträva efter.

Är du räknad som paranoid nissegossen? Du verkar ju snarare nästan naiv faktiskt. Du verkar ju ta kloka logiska beslut vad gäller sjukdomen.

Jag kan förstå hela ditt tankesätt, men det är svårare med den andra gästen som mer blir paranoid, tolkar negativt. När det blir ordsallad eller när man hör skumma saker, klart det är svårt, men det paranoida tänkandet när man väl både själv vet och andra konfirmerar att man är sjuk och inte i egentlig fara, hur är det?