Från grubblerier till psykos: Ett litet steg att ta
Jag visste inget om schizofreni innan mitt insjuknande. Trodde väl som de flesta andra att det rörde sig om en personlighetsklyvning. En god sida och en ond sida. Jag visste just ingenting, men fördomar, det hade jag. Kan bli arg på mig själv när jag ser tillbaka. Vidare finns det ingen gräns mellan frisk och sjuk. Sjukdomen smög sig på, likt en tjuv om natten...
Jag var en aktiv utövare av diverse sporter innan Sjukdomen. Innebandy, korpfotboll, terränglöpning, styrketräning och motorcykelåkning. Ett efter ett föll dessa intressen bort. Jag låg hellre på sängen och fantiserade dagarna i ända. Jag gick från (relativt) utåtriktad till första klassens eremit inom ett par år. Just det att sjukdomen kommer gradvis gör det svårt att försvara sig mot den. I början hade jag en vag känsla av att något var fel, sedan trappades det upp. Trodde på fullaste allvar att Säkerhetspolisen borrade i väggarna och planterade mikrofoner och kameror där. Mina telefoner kom inte heller de undan. Jag förstörde ett par mobiltelefoner i min jakt på främmande teknologi, med syftet att spionera på mig. Att jag inget hittade tolkade jag som att de var slugare än jag. Naturligtvis avlyssnade de mig från bilar med känsliga mikrofoner riktade mot mina fönster. Så måste det vara. Just så gick mina tankegångar. Inget kunde få mig att tro annorlunda. Jag hade ju rätt, trodde jag.
