Det första min nya (har nyss bytt team) läkare sa till mig var att jag inte såg ut som nån schizo för jag hade för "fräscha kläder"....och så skrattade han. Ska man ta det som att han ville vara snäll, eller vad....??? Jag kände mig mkt förvirrad efter det han sa iaf.
En gång då jag hade massa läkare som "iakttog för att lära sig" på läkarsamtal sa jag att jag fått oregelbunden mens sedan jag börjat med en medicin (jag kunde ställa klockan efter den innan i princip). ÖL började gapflabba, på ett elakt sätt" och sa nått om "det får du ta med din kvinnoläkare". Inte kul att bli skrattad åt med fyra-fem manliga läkare i rummet. Hade de skrattat VÄNLIGT hade det varit okej, men detta skratt var med "är du dum i huvvet eller?!?"...
Trots att jag har diagnosen Paranoid schizofreni och borde ta åt mig av allt som sägs och görs, så kan jag inte påstå att jag blivit särskilt förolämpad inom psykiatrin.
Det beror nog på att jag är uppvuxen med en pappa som körde med ironi långt innan den ironiska generationen var född.
Jag har inte märkt några förolämpningar av psykiatrin. Jag tror att risken är mycket större när man har kontakt med allmänheten eller andra delar av sjukvården. Vad jag fattat skall ungdomar vara värst.
Varför är vi värst? du kan säga somliga ungdomar. Men där finns såna som jag och kan säga att jag säger inte ett ända ord även om någon försöker prata med mej i väntrummen. Tror det har med dom som har låg självkänsla att dom måste trycka ned andra för att må bättre. Till skillnad hos oss med större självkänsla så behöver vi inte ens lägga märke till vad dom håller på med. :väggen
