Dissociativa besvär, som depersonalisation och derealisation är vanliga även vid andra psykiska sjukdomar, som t.ex ångest. Det är det tredje vanligaste symptomet efter ångest och depression.
Jag dissocierar ibland när jag är stressad eller har ångest. För mig är det att jag "flyter bort" från verkligheten och känner mig som om jag är längre bort än vanligt. Det är lite svårt att förklara, men det är på olika sätt för mig. Ibland är det att allt känns overkligt och ibland känns det som om det är ett tjockt glas mellan mig själv och omvärlden.
Träffade en kompis i måndags. Hon berättade om sin hobby, pistolskytte. Vi prata om allt möjligt. Jag berättade om psykoser. Då sa hon. "Du ska inte tro nu att det jag sa om min hobby är ett dolt meddelande till dig. För det är det inte." Då dissocierade min hjärna direkt. Hon hamnade 100 meter bort och rösterna tog över. "Hörde du? Ett dolt budskap!" Osv. Varför blir det så? Jag lyckades tvinga mig tillbaka till nuet och fortsätta konversationen.
Magisk, Glaskupekänslan är nog derealisation dvs omgivningen känns overklig. Det innebär kan man säga att man blir avskiljd från omgivningen. Ett ganska vanligt symptom också vid ångest och ångestsjukdomar. Det är inget specifikt för psykossjukdomar. Vet man om att det är vanligt och ofarligt så brukar besvären minska.
Dissociativa besvär är det tredje vanligaste psykiska symptomet efter ångest och depression. Dissociation handlar om att vara avskiljd från sig själv och de t kan leda till att man inte kan känna igen sig själv eller kroppsdelar eller så är omgivningen overklig.
