PSR skrev: Barn ska inte ha diagnoser och heller inte bedömas med vuxenglasögon. Bara knäppskallar som gör det. Samtidigt finns det ju gott om knäppskallar inom psykiatrin så jag är inte förvånad att barn åker på vuxendiagnoser.
Okej, men vad tycker du man ska göra då ifall föräldrar söker hjälp för (obs, hypotetiskt exempel då jag själv inte kom i kontakt med psykiatrin förrän jag var tjugo) att deras barn tror hon är besatt av demoner, inte sover nånting, kryper runt på golvet för att inte synas i speglar eller reflekteras i fönstren i rummen eftersom hon tror demonerna får kontakt med en den vägen, ibland blir helt "väck" i skallen och har black-outer mitt på dagen, osv. Detta är en ganska bra beskrivning av hur jag var när jag var tio, livet var ganska mycket ett helvete pga detta, och jag kan känna att det hade varit rätt bra ifall jag faktiskt hade fått nån psykiatrisk hjälp då istället för att bara genomlida skiten bäst jag kunde.
Men om man inte ska ge dom "vuxendiagnoser" och se på dom med "vuxenglasögon", vad ska man då göra med ett sånt barn?
