Varför har man inte alltid sjukdomsinsikt?

Jag har funderat på varför man ibland inte har sjukdomsinsikt, trots att man beter sig (och tänker) helskumt. Vad är det som gör att den försvinner? Jag har själv varit med om det; under min första inläggning fattade jag inte riktigt vad jag gjorde där, och jag försökte prata "lugnt och sansat och samlat" under läkarsamtalet, vilket gjorde mig övertygad om att jag inte skulle bli inlagd. Well, jag blev det trots att jag inte ens nämnde mina symtom ("VAD DÅ SYMTOM", liksom). Så åter till frågan: vad var det som hände? Jag hade varit "sjuk" (i mina egna ögon, nu tycker jag inte jag var så sjuk) en längre tid, men jag hade haft sjukdomsinsikt (förutom om min hypokondri; "vad då? Jag håller ju på att DÖÖÖÖ!") hela tiden, hade till och med trott att jag höll på att bli psykotisk. Så varför raderas sjukdomsinsikt ut ibland? Vad är det som händer i skallen? Är det psykologiskt eller biologiskt?

lll

Tror att vårdpersonalen tror att man har mer sjukdomsinsikt än vad man har. Brukar bli utskriven medan jag fortfarande är psykotisk, för jag talar inte om mina vanföreställningar.

Lillan skrev: Jag har faktiskt ingen aning. Men jag har också funderat över detta fenomen.
Vissa tycks aldrig ha någon insikt alls medan andra vadrar till och från.
Själv känner jag ju nu mera igen mina egna tecken. Eller jag kan inte säga att jag känner igen dem. Jag VET om dem.
Men när jag är mitt uppe i det inser jag ju inte att det är vad det är...

Haha att bara skriva det blir ju tokigt.

Men samtidigt har jag ju också kommit fram till att mina psykosliknande tillstånd är en ren försvarsmekanism så det borde ju rent biologiskt innebära att det inte alls är konstigt att jag inte vet att det är tecknen medans jag behöver psykosen...

eller är jag på ha is?

Hur menar du med att du "VET om dem" men inte "känner igen dem"?

Jo, det är nog som du säger, att man inte kan ha insikt när man just är inne i "försvarsställning".

Geta skrev: Tror att vårdpersonalen tror att man har mer sjukdomsinsikt än vad man har. Brukar bli utskriven medan jag
fortfarande är psykotisk, för jag talar inte om mina vanföreställningar.

Samma sak hände mig den där första inläggningen. Visst, jag var inte direkt "galen" när jag skrevs ut, men något stod inte rätt till. Vid utskrivningssamtalet "välsignade" jag läkaren, och när jag gick på stan delade jag ut lappar med religiöst budskap eftersom jag trodde jag fick order om det Uppifrån. Det räcker väl inte för inläggning, precis, men jag borde ha fått terapi eller medicin (eftersom jag inte berättade om symtomen fick jag ingen medicin) så att jag kom ur det där. Visst, det är varken fel att dela ut lappar eller välsigna folk, det kan rent av vara riktigt bra, men man skall inte göra det på det sätt jag gjorde (av tvång eller vad det nu var). Man skall veta vad man håller på med.
Istället tog det ett år innan jag fick sjukdomsinsikt. Vid det laget var jag ett totalt vrak på grund av mitt tvångssyndrom som jag vägrat låta behandlas annat än med en medicin som inte hjälpte. Jag fattar inte hur man inte kan ha sjukdomsinsikt när man beter sig som jag gjorde, men många av er har ju varit ännu sjukare och haft ännu mindre sjukdomsinsikt, så jag antar att man har mindre insikt ju mer skruvat man beter sig? Eller är det tvärt om?

llll