Varför har man inte alltid sjukdomsinsikt?

Förstår inte att ni tycker att det är härligt att vara psykotisk. Har aldrig upplevt en sådan skräck som i mina psykoser.

Jag tror att i början av en psykos får man storhetskänslor och kan göra stordåd. Men ju längre psykosen håller på så blir det riktigt ruggit.

Mina psykoser har också varit en blandning av skräck och eufori. Visst kan man sakna det ibland, men o så skönt att inte vara sjuk!

Nä, jag var anti och förstod inte mycket vad folk sade. Förstod först senare, trots klinikens psykolog som försökte fråga mig. Men han sade bara, "driver du med mig"?, efter en genomgången test? Kände hans aggression, och sedan sade jag nä, sedan log han. Förstod diagnosen först när jag kom i kontakt med viska. Det var dörför det dröjde så länge innan jag av en slump hittade hit. Tror jag sökte på forum psykologi? Var gäst drygt 4 månader innan inträdet som medlem.

Geta - visst är psykoser otäcka också. Jag levde i ett helvete men allt jag upplevde trodde jag var ren sanning och att världen fungerade så med demoner och allt. Jag var fullständigt livrädd som oftast men jag kände ändå en sorts tillhörighet...

Samhället är fullt av en massa människor som spelar friska enligt en socialstereotypt mönster med trådar av kodade beteendesignaler vilka stadgar för en certifierad normalitet men också tillåter avvikande som ger personlighet via brandingen av din personlighetspotential dvs märkesvarorna som definierar dig och ditt eventuella mervärde.

Det är väl för dem som för alla andra, det gör ont i att se hur dum man är och hur konstigt man har handlat från tid till annan.

Såsom det urgamla viska-ordspråket lyder: Att vara Jesus kan vara ok, men när korset och spikarna kommer fram kan det kännas lite mer mörbultande mot köttet som bär oss och dess tankar. Ökenfädernas tankespråk vaggar sina dynor & verklighetsblästringen blåser sina hål både i rostvaggor och stål.

Ödesklykorna utmed kugghjulsmyllret