Varför har man inte alltid sjukdomsinsikt?

Okej då fattar jag. Jag tror det blir så när man kommer över en viss gräns.

När man är sjuk så har man svårt att föreställa sig hur det är att vara symtomfri.
Och när man blir symtomfri (frisk) av medicinen,
så ser man lite klarare på hur man hade det som sjuk
jämfört med hur man har det som symtomfri.
Det är först när man blivit lite symtomfri av medicin som man kan göra allvarliga
försök att verklighetspröva saker som man har svårt att komma över.

Jag diskuterade bristande sjukdomsinsikt med en psykiater och han menade att det var ett kognitivt symptom. Han trodde att det kanske i framtiden kan gå att behandla med läkemedel som har effekt mot kognitiva symptom. Vid en psykos så förlorar man under själva psykosen sjukdomsinsikten, men ofta återkommer sjukdomsinsikten, när psykosen klingat av, men hos en del kan sjukdomsinsikten förloras för alltid. De som helt saknar sjukdomsinsikt brukar vara sjukare och oftare än normalt få tvångsvård. I och med att man saknar sjukdomsinsikt så kan man inte dölja eller kompensera för sina brister, vilket gör att man verkar sjukare än andra.

Men är det bättre då att vara en baddare på att spela frisk?

När jag hade min "stora" psykos så kände jag mig friskare än någonsin. Allt var uppenbart och klart. Jag tycker det är mycket svårare att vara "klar med sjukdomsinsikt" för det gör mycket mer ont och är oförklarligt...?

Det jag menar är att psykosen var mer verklig än verkligheten för mig då. Visst jag mår helt okej nu men det är inte alls i likhet med hur Fantastiskt jag mådde under psykosen.

Det är svårt med det där med sjukdomsinsikt... Varför känner man sig så klar i huvudet och att känna den enorma gemenskapen och kunskapen om allt när man är psykotisk?

Eller har jag helt fel? Är det bara jag som har känt så?

Jag är likadan. Ibland önskar man att bli lite psykotisk för man är ju så mycket mer då. :lol: