psykologens ord

Nej det är ingen som råkat illa ut pågrund av Dig!Inte heller månen!Tycker Du verkar vara en jätte fin och sympatisk människa!
Sen att man kan ha svårt att uppfatta det själv ibland är en annan sak.Var inte så rädd.

Jätte bra att Du fått i dig lite mat!


MVH

Det är svårt att uppfatta allt när jag förvränger och ställer till. Faktiskt inte min hälsa jag oroar mig för utan alla andras, vad som händer med min kropp och mitt psyke spelar inte en sådan stor roll bara ingen annan råkar illa ut. Letar efter den rätta rädslan.

Jo,tycker du bryr dig alldeles för mkt om andra!Måste ju tänka på Dig själv också!

Har varit lite så för mig också så jag var nära att dö av utmattning för alla andra gick före mig även om dem hade mindre problem.Allt ansvar låg på mig.All världens problem låg över mina axlar-men så är det inte,det är en omöjlighet att ta ansvar över alla andra människors liv!.Hur mkt var jag till hjälp då ifall jag dog eller blev sjuk pgr av överansträngning och brast i att ta hand om mig själv tror du??

Andra människors liv är inte ditt ansvar.Din psykiatriker kan inte explodera för det är inte fysiskt möjligt!
Låter mer som att det kan vara en rädsla du har att förlora din Psykiatriker för att du tycker om henne/honom eller att du är rädd att bli övergiven av psykiatrikern.Men kan ju absolut inte säga säkert att det är så för jag är ingen expert!Tycker bara att det låter lite så..

Du måste tänka mer på DIG själv nu att ta hand om Dig och låta Dig själv gå före alla andra nu så Du kan bli frisk-Först då kan Du börja tänka på andra men inte innan dess :!:

MVH <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Vill aldrig bli övergiven, därför är jag allas toffel och anstränger mig tills blodsmaken kommer i min mun. Min psykiater har lovat att hon ska vara kvar, det är inte hon som lämnar mig utan jag som lämnar henne. Samma sak fick jag höra från min psykolog. Fast jag önskar att det vore sant. Vågar inte åka till stan (läs stockholm) längre utav rädsla för att träffa dem. Fast jag säger alla mina tankar till de båda så lindrar det inte min ångest. Jo, en dag kommer jag att lita på dem. Men innan dess så hinner de lämna mig och det är min fasta uppfattning.

det är ju klart att ingen vill bli övergiven, ingen alls. Man blir så ledsen av det och tror att man inte är god nog, men det kommer alltid nya människor har jag lärt mig. Och jag har den stora turen att ha en barndomskompis som jag känt i 23 år och vi är fortfarande goda vänner.
Man behöver inte vara en toffel för att behålla människor, då kan folk utnyttja en.

Jag är väldigt glad över att du har ätit ordentligt nu. Det var starkt av dig att övervinna din rädsla. Jättebra

Det är jobbigt att vara rädd för att bli övergiven och lätt att man förlorar sig själv genom att ständigt vara andra till lags. Det är viktigt att känna efter hur man själv mår och försöka lyssna till sina egna behov även i kontakten med andra.

Jag bor i Stockholm och var länge rädd för att träffa på folk från forskargruppen där jag exjobbar eftersom jag ofta åker förbi där med tunnelbanan. Innan det var jag rädd för att träffa på folk jag var fadder för som gick en årskurs lägre. Vad jag har lärt mig är att Stockholm är väldigt stort med mycket folk och jag har hitills inte träffat på någon jag varit rädd för att träffa på efter många år i Stockholm.