psykologens ord

Det är fortfarande svårt att äta. Kan inte begripa att det bara än onsdag, känns som hundra år senast jag åt. Jag finns i ett rum utan tid. Börjar tro att sekundvisaren har stannat. Står stilla på 57 sekunder. Jag är till lags för att jag inte vill bli ensam. Precis som att jag nu känner mig som att jag bara stör och tar plats här- på viska. Drömde att det knackade på fönstret inatt i mitt rum, men jag kunde ändå inte säga att det var en falsk tanke när jag vaknade. OM jag nu är vaken. Vet fan inte.

Det känns ofta tidlöst för mig när jag är i gränslandet eller i en psykos. Tycker att den känslan är rätt skön... det ger en sorts känsla av evighet, av kontakt genom alla tidsåldrar....

Härligt att du kunnat äta!

Du tar inte alls upp för mycket plats! Jättebra att det finns lite aktivitet på forumet!!!! Känner mig ibland rätt ensam även här, när inte så många andra är inne samtidigt..... Ta för dig, bry dig om dig själv.... du är värd det.....

Vet inte men tiden bekymrar mig, gillar inte tanken av att tiden susar förbi mig utan att jag märker av den. Ibland när jag vaknar så tror jag att jag fortfarande går i lågstadiet och ska till skolan. Fast det var tio (?) år sedan. Det är läskigt att vakna och inse att jag faktiskt klassas som vuxen, får panik och måste lugnas ner. Den tidlösa världen är hemsk att vara i när jag är sysslolös. Smärtsamma minuter. Mat är fortfarande jobbigt men jag äter, alla verkar tycka att det är positivt förutom mig själv. Hmpf.