Förhållanden?

Hur fungerar ni i kärleksförhållanden och nära relationer?

Jag har själv otroligt svårt för att lita på någon, krävande och
väldigt känslig. Detta är dock inte med alla. Folk omkring mig
ser Jenny som hård och besynnerlig. Medans jag själv har lust
att gråta mig uttorkad.

Har haft pojkvän i 4 år som tog slut i maj (?). Har nu hittat en
ny kärlek. Träffats i drygt 1 månad. Han vet en hel del om mig,
men lägger alltid på mig en fasad när jag berättar jobbiga saker.
Skämtar bort övergrepp osv. Det är inte mig jag pratar om. Någon
annan. Han har själv fått mkt stryk som ung och mår dåligt själv.
Jag vet inte om jag klarar att vara där för honom jämt.

Som häromnatten när han somnade mitt i vårt gosande. Jag har aldrig
känt mig så billig och äcklig. Sånt gjorde jag själv mot mina tillfälliga sexpartners osv. Ingen respekt. Men vi ska föreställa kära? Då stängde
jag av hjärnan av rädsla för att bli vansinnig. Sen började HAN gråta för att han gjort mig besviken. Jag fick ligga och trösta honom i flera timmar för saker som kom upp. Det kändes så lustigt. Där satt jag, mådde apa och hade grova suicidetankar och tröstade någon när jag själv skrek på hjälp.

Babbel babbel...

Nå hur funkar det för er?

Hej Frenia!

Jag FUNKADE inge vidare i nära (kärleks) relationer förr.
Nu och med den pojkvän jag har idag funkar det betydligt bättre.
Dels beror det på hur han har bemött mig-med full respekt.
Det är det aldrig ngn annan som gjort.

Men ibörjan av vårt förhållande skämtade jag oxå bort sådant som hänt mig. Det vet jag att min pojkvän tyckte var konstigt.
Jag tror att jag gjorde det för att jag inte kände honom såväl då men samtidigt behövde jag ju få ventilera mig. Det var svårt men ju längre tid som gick och ju mer jag märkte att "shit, han är ju ok" så vågade sig mitt inre fram och öppna upp sig. Det var en otrolig lättnad att kunna vara öppen och 100% ärlig utan att behöva vara rädd för att bli avvisad eller lämnad.

Jag har dock otroliga problem med att lita på honom. Mja, det har blivit bättre. Mycket bättre. Men ibland kommer "det där" över mig och så fort det snurrar igång är det nästan hopplöst att försöka få stopp på det.
Svartsjuka.

Jag är oxå känslig men då mest för kritik. Det kan jag inte ta övt.
Det händer att jag tänder till för minsta lilla...ngt som min pojkvän har svårt att förstå och acceptera. Men det största problemet handlar om mina känslor. De är nedgrävda och har så varit sedan jag var liten.
För mig är det rena rama lyxen att få känna ngt och uttrycka det.
Men tyvärr kan jag inte. Jag vet inte om det är för att jag inte vet hur man gör, för att jag inte vill eller vad. Svårt är det iaf.

/S.M

Jag är usel på relationer, fast jag ändå bättre än förr. Jag förstår inte själv hur jag fungerar. Jag har svårt för att visa känslor öppet och när jag väl gör det känns det ofta fel. Mitt senaste föhållande, innan det jag är i nu, blev helt misslyckat. Jag blev sjuk och kände att hon inte förstod mig och hon(antar jag) kände sig maktlös inför situationen och visste inte vart hon hade mig. Det hela slutade med att jag isolerade mig hemma och sket totalt i alla mina vänner. Även henne. Nu i efterhand kan jag inte fölåta mig själv. Jag behandlade henne och alla mina vänner som skit. Som tur är har de flesta förlåtit mig och visar förståelse. Närmare bestämt alla utom henne. Vi var tillsammans i över ett år och har nu ingen kontakt alls. Det gör ont.

Nu är jag i ett nytt förhållande och försöker vara mer öppen. Jag har lärt mig att varken jag eller människor i min omgivning mår bra av att jag stänger mig inne. Det jag just skrev var antagligen helt utan relevans, men det orkar jag inte bry mig om.

JAG ÄR KÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!!

Relationer är svårt... även för folk som inte mår dåligt... man ska inte se det som ett personligt misslyckande om det tar slut... det var nog bara den äldre generationen förunnat att kunna hålla ihop ett äketenskap hela livet...

Tror man får ha lite varsamhet med varandra... lite extra omsorg...

Det gör ont när en relation tar slut... och kan ta tid innan man vågar sig in i en ny relation igen... men det är aldrig hopplöst... med så många ensamma människor där ute i världen så nog måste det finnas nån som kan tycka om var och en av oss också...

Grattis mang3! Kul att du är kär!

Frenia - kanske parsamtal skulle hjälpa er kommunicera bättre och förstå varandras behov? Tror man kan få det gratis via familjerådgivningen...

Fungerar inte alls för mig

Har väl haft 4 mycket korta förhållanden sedan jag blev sjuk, och det är samma sak varje gång. Jag har varit alltför tillbakadragen. Det är jag alltid när det gäller nya människor. Detta brukar dock gå över efter några måndader, men det längsta varade i ca 2 månader, sedan tröttnade hon på mig. Det första man berättar på en date, är ju inte att man käkar 6 olika psykmediciner o är ganska svårt sjuk. Det har varit svårt att få fram, jag tycker ändå att dem bör få veta det. Har gömt mina mediciner, och försökt få fram det lite försiktigt, men inte kommit längre än typ; -Jag mår inte riktigt bra...

Senaste året har jag inte velat bli tillsammans med någon, för jag orkar inte höra det igen; -Du är för tråkig, -Du kan inte ta egna initiativ, m.m.

Jag har min sambo, vi har varit tillsammans i 5 och ett halvt år nu. Vi har gått igenom allt tillsammans, väldigt mycket. Så det har bara stärkt oss, när jag var sjuk kom han till mig och hämtade saker och var hos mig. Han har alltid stöttat mig när jag mått dåligt, stått ut med tvångstankar, psykos, paranoia, social fobi, ja you name it. Ibland har han fått gå och ät själv på restaurang där det vart mkt folk för jag inte vågat, stannade typ i bilen och han fick hämta mat åt mig. Ja jag har tur som har honom, även fast vi haft berg och dalbana i vårt förhållande så finns det nog inget jag skulle finna som förstått mig så bra-.