Hur sjutton gör man?

Ska man berätta direkt vad man har för sjukdom, eller bör men vänta?! Och att våga släppa in.. Jag har levt i stort sett som singel de senaste 8-9 åren och jag saknar något i mitt liv. En djupare kontakt där jag får mina känslobehov tillfredsställda etc! Mycket verkar handla om sex och killar som bara vill tömma sig! Å så hamnar jag där mitt i allting med min längtan efter kärlek och blir liksom utnyttjad! Jag brukar säga direkt eller iaf ganska snart vad jag vill ha - en relation, eller, så när jag väl är i en då börjar jag tvivla på mina känslor etc! Det är svårt detta. Jag behöver en klippa som kan ta hand om mig och

Jag brukar säga att jag vill ha en öppen relation när jg väl är med ngn jag tycker om som verkar tycka om mig tillbaka, ifall otrohet skulle uppstå, för jag vet hur lätt hänt det är och kan förlåta. Love concures alll! Eller så säger jag det bara för att se om de stannar kvar ändå!

Har samma problem. Både provat att vara rak o ärlig och varit *hemligt*.
När jag var helt ärlg vart hon skraj.'
När jag inget sade o sedan hamna på avdlenlning vart det samma sak.
Kan säga att båda är förvunna ur mtt liv,'
Svår fråga det!

Mr skrev: Har samma problem. Både provat att vara rak o ärlig och varit *hemligt*.
När jag var helt ärlg vart hon skraj.'
När jag inget sade o sedan hamna på avdlenlning vart det samma sak.
Kan säga att båda är förvunna ur mtt liv,'
Svår fråga det!

Visst e det jobbigt! Jag försöker alltså, men det ska mkt till för att jag ska vilja stanna kvar och bygga upp förtroende etc. Jag litar mest på min instinkt än på ord som yttras av min ev partner. Jag litar mer på mina nojjor än på vad killen i fråga säger. Jag tror att bara för JAG känner som jag gör är det det som är rätt. (Nu tänker jag mer på att ha en öppen relation). Min vän säger att jag missar så mkt genom att inte våga öppna mig med. Jag liksom antingen öppnar mig fullt ut, gömmer mig, öppnar mig tillbaka igen etc, men jag vågar liksom inte fullt ut och jag tror det handlar om att jag inte ännu träffat den rätte. Å 8-9 år av ensamhet gör ju sitt också! Jag kan inte bara hux flux skapa en relation och leva som ett par, utan det måste nog få komma pö om pö, å då tänker jag att öppenhet är väldigt viktigt!

Känner mycket väl igen de här bekymren.
Jag blev av med "svennen" i femtonårsåldern, men sen har det inte blivit så mycket mer. Hade visserligen ett förhållande i 20-års åldern, men det byggde mer på vänskap. Man lär sig succesivt att acceptera singellivet. Och kanske är det en intäkt att man verkligen är lite psyk-sjuk.

Man får klappa sin lurviga mage själv tills något annat händer. <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->
Jag säger som Jaana79; Hur gör man?

Man måste vara ärliga mot varandra och ha förståelse. det är det enda som kan bygga en fast o bra relation. Hur ska man annars någonsin kunna få förtroende för någon? Om inte det fungerar så är förmodligen det förhållandet ändå inget att bygga vidare på.

van_Gogh skrev: Man måste vara ärliga mot varandra och ha förståelse. det är det enda som kan bygga en fast o bra relation. Hur ska man annars någonsin kunna få förtroende för någon? Om inte det fungerar så är förmodligen det förhållandet ändå inget att bygga vidare på.

Ja, så tänker jag med, å det är svårt. Ibland tycker jag att på sätt och vis (på måånga sätt och vis) är jag friskare än sk "normala" personer. Jag har redan varit där dom är, innan jag blev "sjuk"!