Hur sjutton gör man?

Hummlann skrev: Jag har faktiskt alltid varit ärlig mot dom som visat intresse för mig. Jag känner att det är en stor del av mig själv och även något jag vill att andra ska veta från första början så jag inte lurar in dom på något felaktigt spår.

Jag har träffat mina partners över internet och det känns som ett bra sätt att träffa folk på. Visst, det finns många rötägg och jag har varit levande onanidocka för många.. Men jag har ändå inte gett upp hoppet att hitta någon att älska.

och nu sist jag var ute på internet och letade efter någon att tycka om så fick jag ett meddelande av min man. Men vid det tillfället var han helt okänd för mig. Han skrev ett långt och trevligt mail till mig och jag fick uppfattningen att han verkade tycka om den jag hade utgett mig för att vara på internet. Och då vill jag säga att i min pres hade jag skrivit lite om mig, mina värderingar och vart jag stod - men inget om min sjukdom.

Men det första jag skrev tillbaka till honom var att jag ville berätta för honom att jag dels har ärr på mina armar, jag har en psykisk sjukdom som heter Borderline och att jag är inte någon lätt människa att leva med. Det kanske var lite väl mycket att skriva egentligen men jag kan glatt säga att han blev inte rädd och han skrämdes inte iväg av det jag skrev. Han blev mer intresserad av mig och vi fortsatte med kontakten.

Nu nästan 3 år senare bor vi ihop, har 14 djur tillsammans och är gifta sedan ett år tillbaka. Vi genomgår mycket jobbigt och kommer nog att göra i framtiden också men eftersom jag var så pass ärlig från första början så kände han också att han kunde lita på mig. Han har varit ett enormt stöd under vår tid ihop och han har fått uppleva mycket som jag inte tror många gör under så kort tid i ett förhållande. Men vi har som sagt alltid varit ärliga mot varandra och det är viktigt.

Sedan ska man ju självklart också välja vilka man berättar det för. Men för mig har det alltid varit självklart att berätta för de som är intresserade av mig för jag vill inte ljuga för dom. Det kommer ju fram förr eller senare att man har en diagnos och kommer det fram senare i förhållandet så kan det mycket väl vara så att partnern sticker för den nya bilden av en själv inte alls överrensstämmer med den som man uppgav vid första tillfället. Jag vet inte om ni förstår?

Jag undviker att berätta för tex mina klasskompisar om min sjukdom. Det är nytt för mig, å jag trivs med att ha det så. Ingen behöver veta, som ändå inte ska komma mig närmare in på livet vad jag har för problem. Jag blir en i gänget å ingen känner sig obekväm med min sjukdom För att ingen vet. Jag kan tänka mig de skulle kunna rygga tillbaka om de visste. jag tycker om att vara "en av dem". Min sjukdom är min privatsak, så länge det handlar om såna relationer. Klart man ska vara ärlig i ett kärleksförhållande, det tycker jag med! Men ju mer man ältar om sin sjukdom, desto mer verklig blir den, påtaglig. Då menar jag att människor som inte förstår skulle kanske bete sig konstigt mot mig och då skulle jag känna mig än mer udda! Det har hjälpt mig (!) att inte tala om för allt å alla om min sjukdom. Kram på dig och ljus till din väg du valt!