Hur sjutton gör man?

Självklart ska man berätta, den andra får ju reda på det så småningom och då vet man redan från början av förhållandet om den andre respekterar och tycker om den för den man är.

Jo, jag tycker det jag också. När jag träffade min nye kille, berättade jag under vår första dejt vad det handlade om. Men han blev inte så värst avskräckt faktiskt, och det visade sig att han också har det tufft ibland med unipolär sjukdom.

Jag håller med! Att berätta sållar agnarna från vetet direkt. Då slösar man inte bort tid på någon som då, inte kan tänka sig en relation!

Om någon blir intresserad av att prata med mig, för jag öppnar gärna ett samtal när jag är ute och säger, hej till vilken person som helst i mitt närområde, för man känner ju igen dem.

Då bäddar det, om man är social, för att berätta om sig själv. Det har gjort att jag fått många bekantskaper, på ett vänligt plan och vi brukar ofta stanna och prata med varandra.

Det är inte så många som kommer hem till mig och besöker mig hemma där jag bor. Jag brukar i min tur försöka se vem människan jag pratar med, vad de har själv har för problem och jag funderar ut hur jag kan ge den människan hjälp med sina problem.

Ekonomin hos folk i området växlar mellan troligtvis stormrik eller att de krittsar i affären. Ofta är det då ensamstående kvinnor med barn, som har det knackigt med att tex få pengar till det allra nödvändigaste.

Nu vet de ju att jag inte har så mycket själv, men de kan behöva tex en dammsugare och annat, som en stereo eller en TV. Allt sådant slängs i soprummen och jag tar vara på grejerna. Ofta ser jag varför de inte fungerar och då sätter jag dem i brukbart skick.

Jag har också en handy man till granne och han kan få det mesta att fungera, så en del dyrgripar går till honom, så för det mesta gör han det jag ber om.

Är grejen till någon i området, som skall ha grejen och då får de betala för grejen som han då, om jag nu inte kan det, så för en löjligt låg summa som de då betalar till honom och för det mesta ger de pengen till honom.

Jag har således ett mycket gott nätverk, och ofta kommer grannar med grejer direkt till mig med saker jag själv behöver.

Var bara helt öppen för det ger god tillfredsställelse att se att det faktiskt funkar.

Nu är jag ju inte direkt efter en kärleksrelation, för jag har ju en särbo och vi har känt varandra sedan 27 år tillbaka...

Det är klart du ska berätta att du är intresserad av ett förhållande och att du inte vill att detta bara ska vara baserat på sex. Jag vet att när någon säger så till mig så backar jag ut och förklarar med största möjliga respekt att det är inte vad jag är intresserad av.


Angående att berätta om sin sjukdom..
Varför ska du berätta det såhär rakt av, om det kommer på tal så klart du ska berätta? Lev som vanligt och gör det du brukar som vanligt. Om han frågar någonting över mediciner eller något såntdär då kan du juh berätta. Du behöver juh inte hålla någonting inne men varför berätta. DU är juh DU Jaana, du har kvar din personlighet och du ska inte dömas efter någon sjukdom! Lägg inte så stor vikt vid att du är sjuk.

maktlös skrev: Det är klart du ska berätta att du är intresserad av ett förhållande och att du inte vill att detta bara ska vara baserat på sex. Jag vet att när någon säger så till mig så backar jag ut och förklarar med största möjliga respekt att det är inte vad jag är intresserad av.


Angående att berätta om sin sjukdom..
Varför ska du berätta det såhär rakt av, om det kommer på tal så klart du ska berätta? Lev som vanligt och gör det du brukar som vanligt. Om han frågar någonting över mediciner eller något såntdär då kan du juh berätta. Du behöver juh inte hålla någonting inne men varför berätta. DU är juh DU Jaana, du har kvar din personlighet och du ska inte dömas efter någon sjukdom! Lägg inte så stor vikt vid att du är sjuk.

Han vet jag har min diagnos sen redan innan. Detta är ett gammalt inlägg och jag berättar ej längre för alla om min diagnos! Han är en nygammal dejt!

Jag har faktiskt alltid varit ärlig mot dom som visat intresse för mig. Jag känner att det är en stor del av mig själv och även något jag vill att andra ska veta från första början så jag inte lurar in dom på något felaktigt spår.

Jag har träffat mina partners över internet och det känns som ett bra sätt att träffa folk på. Visst, det finns många rötägg och jag har varit levande onanidocka för många.. Men jag har ändå inte gett upp hoppet att hitta någon att älska.

och nu sist jag var ute på internet och letade efter någon att tycka om så fick jag ett meddelande av min man. Men vid det tillfället var han helt okänd för mig. Han skrev ett långt och trevligt mail till mig och jag fick uppfattningen att han verkade tycka om den jag hade utgett mig för att vara på internet. Och då vill jag säga att i min pres hade jag skrivit lite om mig, mina värderingar och vart jag stod - men inget om min sjukdom.

Men det första jag skrev tillbaka till honom var att jag ville berätta för honom att jag dels har ärr på mina armar, jag har en psykisk sjukdom som heter Borderline och att jag är inte någon lätt människa att leva med. Det kanske var lite väl mycket att skriva egentligen men jag kan glatt säga att han blev inte rädd och han skrämdes inte iväg av det jag skrev. Han blev mer intresserad av mig och vi fortsatte med kontakten.

Nu nästan 3 år senare bor vi ihop, har 14 djur tillsammans och är gifta sedan ett år tillbaka. Vi genomgår mycket jobbigt och kommer nog att göra i framtiden också men eftersom jag var så pass ärlig från första början så kände han också att han kunde lita på mig. Han har varit ett enormt stöd under vår tid ihop och han har fått uppleva mycket som jag inte tror många gör under så kort tid i ett förhållande. Men vi har som sagt alltid varit ärliga mot varandra och det är viktigt.

Sedan ska man ju självklart också välja vilka man berättar det för. Men för mig har det alltid varit självklart att berätta för de som är intresserade av mig för jag vill inte ljuga för dom. Det kommer ju fram förr eller senare att man har en diagnos och kommer det fram senare i förhållandet så kan det mycket väl vara så att partnern sticker för den nya bilden av en själv inte alls överrensstämmer med den som man uppgav vid första tillfället. Jag vet inte om ni förstår?