Sylviaplath skrev: Vet fler män som träffat sin partner när de varit sjuka än tvärtom. Likaså om en av dem blivit sjuk. Mina föräldrar är ett undantag. Min mamma har varit sjuk hela mitt liv. Vi var utåt en rätt ’lyckad’ familj men min mamma var inte kapabel att ta hand om vare sig oss eller ett hem. Knappt sig själv heller. Det är först nu jag kan säga att mina föräldrar mår bra ihop. Skillnaden var Fluanxol istället för Mallorol.
Jag är också ett undantag. Min man gifte sig med en frisk kvinna. Jag hade massor av energi och gott humör också (och en del humor). När jag blev sjuk förlorade han inte bara sin friska hustru, utan också sin vän, stöd, överraskningarna och skrattet. Jag kände mig till slut så dålig, kritiserad och försummad att jag slängde ut honom. Men vi hade en extrabostad som var fantastisk fin, så han behövde ju knappast bo på gatan. Jag ville inte ha honom, om han inte ville ha MIG - accepterade allt jag inte orkade eller förmådde, och uppskattade och gillade det som är vackert, roligt och underbart hos mig.
Många av mina väninnor tyckte jag var galen, för risken var ju stor att han skulle träffa någon vackrare, yngre (jag är 38 nu) och mer ’lämplig’ kvinna. Han ser bra ut, ok ekonomi, och har ett sk statusjobb. Men eftersom han verkade vilja ha någon annat fick han väl försöka hitta henne då. Vid separationen i vintras hade vi varit gifta i nästan 18 år.
Men, han ville inte ha någon annan. Han tyckte livet blev urtrist utan mig. Och dessutom är han attraherad av mig som kvinna. Och idag känner jag mig inte längre som en belastning. Eftersom han vill vara gift med mig, får han skylla sig själv (ha ha ha). Men… om vi inte träffats innan jag blev sjuk, och om vi inte varit så unga… Då hade jag kanske varit en alltför udda och pinsam figur. För excentrisk. Slutsatsen är (från min sida) att bara rätt speciella och trygga personer med mycket humor som väljer (och klarar av) personer utanför normen.
Fö hoppas jag alla inser att sjukdom är en ENORM påfrestning för ett förhållande. De flesta förhållanden kraschar ju fast ingen är sjuk. Så, jag kan bara rekommendera det svåra (utifrån mina egna och mina 'friska' väninnors erfarenheter). Fundera på vilka intressen du har, och utgå ifrån det. Vara öppen. Bejaka din nyfikenhet. Tänk noga igenom vilken slags person som i längden är bra för dig, kan utveckla dig och inspirera dig, men fastna inte i förutfattade meningar. Visa dig själv respekt. En kvinna vill fö inte bli vald bara för att hon är en kvinna ’vem som helst’ (med rätt utseende och vikt). Hon vill att du ska se just henne, och att du inte fastnar i dig och dina behov. Känna att hon är vacker och intressant. Att du får henne att skratta, och att du kan berätta saker för henne. Din sjukdom kan till och med bli en tillgång om du kan lära henne saker om den. Skulder brukar inte vara en höjdare, och inte snålhet heller. Bjuder du hem henne vill hon inte köpa maten, laga till den och sen diska. Och städa hos dig vill hon inte heller, så försök ha ordning omkring dig. En relation är inte bara en uppoffring från henne, utan en JÄTTEANSTRÄNGNING! från dig också. Gör du inte det, kan du inte tycka kvinnor är kräsna. Då förväntar du ju dig saker, som hon omöjligt kan leva upp till. Du kan visst hitta en kvinna (eller man för den delen) som älskar och uppskattar dig. Sen är det ju inte säkert att du har lust att ha ett så långt förhållande. Hur som helst. Försök att inte få panik. Desperation brukar avskräcka tyvärr.
Lycka till alla som vill träffa någon. Ingen vill vara, och all förtjänar mer än 'vem som helst'.
För mig som har börjat känna känslor igen, så är kruxet att jag håller på att sjunka in i sjukdomen igen tyvärr. Många av mina kontakter kan tolkas som desperata, men jag sätter alltid kvinnan i fokus.
Försöker lyssna av samtidigt som jag associerar hennes upplevelser med vad jag vill ha sagt. Respekten från båda hållen är oerhört viktig !
Men jag känner att jag inte kan lära ut ngt om sjukdomen iom att kvinnornas bild, när dem ser mig inte överensstämmer med deras bild av hur vi ser ut. Jag lyssnar verkligen skarpt på dem som jag gillar.
Jag vet inte om jag har en lindrig form av schizofreni? Men alla symptomen finns där och man blir missförstådd och missförstår rätt ofta.
Ju mer jag ser symptomen, ju mer stelbent och förmågan att tro på allt förvärras. Har alltid varit varm för källkritik, men jag känner ett par kvinnor som har schizofreni, sjukdomen härjar osynligt på dem och även på mig.
Har en sådan överkapacitet ibland, men jag ska vara lite försiktigare med att bjuda hem en kvinna, det löns inte tjata, är dem inte intresserade, ja då får man väl söka någon annanstans?
Men jag tror det är ganska bra att vara ngt utlämnande!
