I år är det 25 år sedan IFS bildades (Intresseföreningen för schizofreni). Med anledning av detta kan det vara på sin plats att tala om att vi borde vara cirka 90 000 som har denna sjukdom, för det är en procent av befolkningen som drabbas. Men vi är ”bara” 40 000 som lever.

Med anledning av att IFS fyller 25 år kommer det att vara en konferens och firande på Dalheimers hus den 12 nov. Bland inbjudna som kommer är bl a Anders Milton, nationell psykiatrisamordnare och Arvid Carlsson, nobelpristagare i medicin.

Det är sällan vi kommer till tals, vi är en ganska tyst grupp. Men vi protesterar mot det som vi tycker har gått fel i den psykiatrireform, som genomfördes i landet på 90-talet.

Jag heter Nils-Erik Johansson och talar för många i min situation. Jag har varit ”vårdad” inom psykiatrin sedan 1974 då jag insjuknade och fick diagnosen schizofreni.
Att jag överlevt och fortfarande lever är ett under. Jag har sett många som vandrat i korridorerna på Lillhagen. De flesta av dem är nu döda, de har många gånger tagit sitt eget liv i ren desperation på grund av sin sjukdom.
Andra har dött i olika kroppssjukdomar. Detta enligt Urban Ösbys doktorsavhandling som kom 1 dec. år 2000, och som visar att t ex inom hjärt- och kärlsjukdomar är det bland manliga patienter en överdödlighet på 470 % jämfört med andra grupper i samhället.
I och med psykiatrireformen 1995, så är utav de som blev ”avvecklade” från psykiatrisk klinik 1/3 döda, en 1/3 fängelsekunder eller uteliggare, och den sista tredjedelen sitter hemma i sina lägenheter och mår dåligt.

Jag protesterar emot att många helt kallt blir avvisade från akutklinik på grund av platsbrist. Detta har vi sett i form av rättsfall på senare tid. T ex Anna Lindh-mordet, beror till stor del på att man inte fångat upp en patient som faktiskt sökte vård inte bara en gång, utan många gånger och blev hemskickad med en påse mediciner, utan någon som helst uppföljning.

Det måste i sammanhanget också sägas att den som har diagnosen schizofreni är mindre farlig än en manlig Svensson som en kvinna inleder ett förhållande med. De som har diagnosen schizofreni gör i 99,8 % av fallen inget våldsbrott mot någon annan, och i de fall som de gör det, är det för det mesta anhöriga eller vårdpersonal som råkar illa ut.

Politikerna säger att psykiatrin är prioriterad, men det märks inte när sjukhusen får pengarna, då går det till något helt annat än psykiatrisk vård. Ofta är det så att man säger att vi har lagt så mycket mer på psykiatrin i årets budget, men när det kommer till kritan så visar det sig att det försvinner i de allmänna besparingarna som sjukvården gör, så av den hönan blir det en fjäder.

Jag skulle vilja se lite mer av civilkurage hos ansvariga akutläkare genom att dessa inte skickar hem patienter som mår så dåligt att de tar livet av sig själva eller skadar någon annan. De skulle gärna få lägga patienter i logementssängar i flera våningar och totalt överbelägga vårdavdelningarna för att visa att detta är det verkliga vårdbehovet, och faktiskt visa detta i solidaritet med sina patienter.

Nu är det ingen som vill ha tillbaka de stora centralkomplexen, som de gamla vårdinstutitionerna var.
Nej, fram för de mindre gruppboenden som man har tagit fram och som drivs av t ex. Stiftelsen Gyllenkroken och andra som är proffs på det här, och ha i det akuta skedet mindre, välfungerande enheter med sammansvetsad personal som har en vettig lön och arbetsförhållanden som gör att sjuksköterskor och annan vårdpersonal inte behöver stressa sig igenom både vardagar och helger.
De allra flesta gör ett gediget arbete och om man ser till personalens behov också, så får man dem att stanna, om man kan garantera arbete långsiktigt, så att personalen inte måste oroa sig för om de måste sluta.

Detta skulle också smitta av sig på stämningen på avdelningarna hos patienterna, är personalen orolig blir patienten det också.

Som all annan verksamhet måste man se långsiktigt på vården utav de psykiskt sjuka, ofta är detta sjukdomar som varar livet ut.

Jag kan lova er att ingen människa vill byta med mig och det liv som jag levt, och det jag upplevt i min sjukdom.

Nils-Erik Johansson, medlem i IFS

Du har inte rätt att posta kommentarer