Om minne, arbetsrehabilitering och dopaminteori från kongress i USA 2002. Schizofreni är en samlingsbeteckning för flera olika sjukdomar med likartade symptom. Atypiska antipsykotika har visats ha viss effekt på kognitiva och negativa symptom, vilket har gjort att intresse uppstått för en indelning efter kognition.

Fördelar finns att klassificera efter kognition - mer objektiva mätmetoder, mer rättvisande för den underliggande sjukdomsprocessen, djurmodeller kan skapas och insatser av rehabilitering kan utvärderas lättare.

Mätning av minnesförmåga

Personer med schizofreni har ofta sämre resultat än normalt på många kognitiva tester. Schizofreni anses därför ha vida kognitiva brister inom alla funktionsområden.

Personer med schizofreni blev testade på uppmärksamhet, verbalt minne samt nonverbalt minne. Tre grupper kunde identifieras:

  1. Normalt minne
  2. Dåligt verbalt och nonverbalt minne
  3. Dåligt verbalt minne
Med magnetröntgen av hjärnan har sedan de 3 olika grupperna jämförts med normal personer. Alla tre grupper hade någon form av hjärncellsförlust. De med normalt minne hade förlust av hjärnceller på vänstra sidan av storhjärnan, som kompenserades av den högra sidan. De med dåligt verbalt minne hade förluster på både vänstra och högra sidan. De med dåligt verbalt och nonverbalt minne hade förstorade hjärnventriklar. Orsaken till deras kognitiva problem ansågs ligga i de tidiga stegen av hjärnans informationsbehandling.

Rehabilitering

Försök med rehabilitering vid schizofreni har givit motstridiga resultat. Förhoppningen är att med mer sofistikerade metoder och utvärdering skall rehabiliteringen kunna förbättras. En studie har visat att datoriserad neurokognitiv förstärkningsteknik tillsammans med ett arbetsprogram var mer effektivt än arbetsprogrammet enbart. Kombinationsterapin ökade arbetsminnet från 45 % till 75 % jämfört med 56 % till 45 % för arbetsterapi enbart. Ytterligare studier skall ske på de olika grupperna, ovan för att se hur de svarar på denna rehabilitering.

Klassificering efter symptom

Långtidstudier i psykiatri är väldigt värdefulla, men svåra att genomföra. En 20-årig uppföljningsstudie har skett i Illinois. Dess data har använts för att studera förhållandet mellan positiva och negativa symptom. Det har föreslagits att den bristande funktionen i både framloben och mesolimbiska delen i hjärnan påverkar varandra. I framloben är vid schizofreni den dopaminerga aktiviteten för låg, vilket ger negativa symptom, men det tros också höja den dopaminerga aktiviteten i det mesolimbiska delen, vilket ger positiva symptom. De negativa symptomen skulle alltså skapa de positiva symptomen, vilket stöds av att positiva och negativa symptomen ofta åtföljs.

106 personer varav 69 med schizofreni och schizoaffektiv sjukdom och 37 patienter med andra psykotisk sjukdom uppföljdes 6 gånger under 15 år. 65 % med negativa symptom visade också positiva symptom, medan bara 24 % av de med schizofreni utan negativa symptom visade också klara positiva symptom. Korrelationen för de med icke-schizofren psykotisk sjukdom var inte lika tydlig.

Kommentar:

Väldigt intressanta resultat. Det är ganska troligt att "träning" av minnesfunktionen kommer att bli vanligt i framtiden. Vid ADHD och stroke har ett svenskt dataprogram nyligen använts för att träna upp arbetsminnet, vilket har förbättrat minnet och minskat symptomen. Liknande studier borde göras på schizofreni, eftersom om minnet är dåligt försämras förmågan att arbeta och också att sköta dagliga aktiviteter, som t.ex. att komma ihåg att ta sin medicin. Resultat där hjärncellsförlust påvisas har länge varit ett motstridigt fält i schizofreniforskningen, trots att många undersökningar har hävdat hjärncellsförlust, så har de tillbakavisats av expertisen som osäkra.

Teorin att för lite dopamin i framloben skapar för mycket dopamin i mesolimbiska delen av hjärnan och positiva symptom är också mycket intressant. Innan schizofrenin uppstår kan ofta en lång tid av negativa symptom förflyta dvs underfunktion i framloben kommer först och sedan de positiva symptomen och schizofrenin. Om denna teori stämmer, kanske det räcker med att ge dopaminagonister, som stimulerar framloben och därigenom sänker dopaminet i den mesolimbiska delen. I alla fall om denna teori stämmer så verkar dopaminstabiliserare vara ett mer logiskt behandlingsalternativ än klassiska och atypiska neuroleptika.

Källa:

Martin L. Korn och Christina E. A. Nemec
Topics in Schizophrenia
från American Psychiatric Association 155th Annual Meeting 2002
Medscape För att läsa denna artikel måste registrering för Medscape ske.

Bell M, Bryson G, Greig T, Corcoran C och Wexler BE
Neurocognitive enhancement therapy with work therapy: effects on neuropsychological test performance.
Arch Gen Psychiatry 58(8):763-8 (2001)