Stänga av känslor

Jag flyr nog ständigt från mina känslor tror jag. Sitter jag stilla för länge så börjar jag bli rastlös och tankarna börjar flyga och jag börjar fundera på vad jag skall hitta på. För ett tag sedan tog jag då ofta vagnen in till stan och försökte hitta på något ärende, tex gå till biblioteket eller gå i någon affär. Ett annat effektivt sätt att slippa undan sina känslor är att porr-surfa. Något som jag gör mindre och mindre tack och lov.
Om jag istället för att rusa ifrån mina känslor sätter mig ner så slutar det med att jag blir ledsen och börjar gråta.
Men jag tror ändå att det bästa sättet att hantera detta på är att istället för att fly undan ändå våga möta känslorna och gråta ut. Efteråt känns det mycket bättre. Men det är ingen rolig känsla när rastlösheten börjar komma och jag blir arg och förbannad när jag märker att tankarna försöker hitta en väg ur.
Jag köpte en bok som handlar om att accpeptera sina känslor och inte fly undan från dom. Men för mig känns det på något sätt att har man den inställningen så har man lyxproblem. För känslor kan ibland göra så ont så det känns som det är nödvändigt för att överleva att stänga av dom ibland. Men så tänker jag på dom som skär sig. Detta är väl också ett bra sätt att slippa ifrån sina känslor. Hur funkar det för er andra? Är ni modigare än mig och vågar känna alla era känslor utan att fly från dom?

Jag uppfattar mig ha vissa problem med att kontrollera ytterjagets emotion av innerjagets plågade känsla.

Det är kanske därför jag ofta föredrar ensamhet, även om det just nu är tvärtom. Det är väldigt jobbig när alla ser på en och frågar hur det är och menar att man ska rycka upp sig, man försöker spela mer, le lite och låta bli att visa ögonen, men det fungerar inte, de genomskådar mig, och jag ser dessutom att de gör det. Det är ju plågsamt att inte kunna stänga av dem. Gråta ut...mjo, till en del, men vore det så lätt så...
Sen lekis är det ofta så att emotionen förstäks men gråten upphör och jag hamnar i gränspykos en kort tid. Jag tror det är så illa, att man är så sårad att man i praktiken är nedskjuten internt.

Man får retiera, stålsätta sig och förbereda en ny kamp på slagfältet.
Lessenheten gör till en looser. Man förstör och är inte sin egen vän.
Men vad ska man göra? Den går ju inte att bota.

Mitt problem är att när jag t.ex. tittar på TV så nämns ett ord, som plötsligt ingår i ett obehagligt minne som jag har. Plötsligt så minns jag detta och det väcker obehagliga känslor hos mig. Detta problem har jag periodvis och oftast när jag känner mig lite deprimerad. Det som förvånar mig är hur snabbt jag minns det och hur exakta minnesbilderna är här trots att det var många år sedan det hände.

Jag har har fått hanskas med många tuffa känslor i min barndom. O det jag känner idag är inte det jag kände då. På något sätt så har mina känslor avtrubbats....tills för något år sedan.... Då började jag gråta...Ångra alla mina tankar...Ångra alla min handlingar.... O idag så känner jag mig nästan alltid på gränsen till att gråta....

Jag flyr in i bitterhet, avsky, misantropi och alkohol.
Det funkar fint för det mesta.

Kanske är det viktigt att genomleva sina känslor och inte fly från dom. Men det är verkligen lättare sagt än gjort. Jag tror man behöver någon vid sin sida som förstår en och hyser kärlek till en för att man skall våga ta itu med alla känslorna. Jag tror att jag försöker hålla uppe skenet så gott det går. Men egentligen är jag nog väldigt ledsen.