Jag kan bara hålla med dig One! Jag tycker nog att det är huvudsaken till att jag insjuknade. Att jag inte har kunnat släppa ut många av mina känslor. Det är ett helvete att leva på det sättet som jag gör. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara det. Jag tar in en massa saker men inget kommer ut. Allt sväljer jag men det kommer ut i form av kväljningar och att jag mår dåligt. Men det är så här jag har blivit upplärd. Att gömma undan ledsna känslor och aldrig visa dom utåt. Just nu vet jag inget annat.
Men jag hoppas kunna lära mig med tiden hur man skall göra. Jag är säker på att det är många här som vet hur man skall göra för att må bättre. Men när man är upplärd på ett visst sätt tar det lång tid att lära sig.
Jag skrev tidigare i tråden att man ska avvisa dom känslorna som får en och må dåligt. Att avvisa betyder inte alltid att trycka undan känslorna för evigt. Bara att man får lite mer distans till det jobbiga som gör att man kan jobba med sig själv på ett bättre sätt. Om du lever för nära inpå det jobbiga alltid så kan man aldrig bli mottaglig för terapi. Det finns verktyg och ta till för att må bättre t.ex om man har tvångstankar så kan man upprepa högt för sig själv "Det här är inte jag,utan mitt tvångssyndrom".
Jag har en förmåga att älta min barndom ibland. Och det gör nog att jag stannar kvar i jobbiga känslor tror jag. Funderar på om det är det du menar Jeff.
Mina känslor har jag oavsett och det är nog inga tvångstankar.
Jobbiga upplevelser i livet sätter sina ärr i själen. Jag vet att du har haft problem i din relation med din mor. Det är det jag undrar över. Om det är detta du ständigt tänker på som framkallar jobbiga känslor.
Ja, det är därifrån allt kommer. Men jag gör så gott jag kan att inte tänka för mycket på det.
Men kanske är det detta jag borde ta upp med en psykolog. Det skulle nog vara väldigt skönt att få prata med det här med någon.
