HAT

Fråga, hur menar du?
Hur man slutar hata sig själv, eller den du egentligen är?


Det är just det som är knuten, det får du ta tag i själv.

Kan det finnas någon i dig själv, som är bättre än vad du är?

Okej, kanske man skall spalta upp det i det hat som vänder sig innåt och det hat som vänder sig utåt? Att hata sig själv är inte hälsosamt givetvis, men att trycka det åt sidan är inte hälsosamt heller. Det är precis som det beskrivs ovanför i tråden, att det gäller att medvetandegöra vad det är som är orsaken till hatet. Om jag exempelvis blir mobbad, så kommer det bygga upp ett hat mot mig själv, genom att medvetandegöra vad det är som orsakade detta och istället vända hatet utåt så är det lättare att resa sig upp och bearbeta problemet. Om man då helt enkelt bara förlåter, så är ju det bra och frid och fröjd, men ärligt talat, hur många klarar av att göra det utan att ljuga för sina känslor?? Är det då inte bättre att vara ärlig med sina känslor och med sig själv och erkänna sitt hat, och säga till sig själv "jag hatar de människorna som gjorde illa mig!", och ofta är det en förlösande faktor i sig.

Om man däremot beskyller alla sina problem på andra, då föreslår jag att man lär sig att förlåta och att bli lite mer självmedveten.. och kanske självkritisk.. Alla människor är olika, och det finns inte en metod som funkar på alla människor i alla situationer.

PSR skrev: Allt hat och förakt är projicerat självhat och självförakt som man måste komma till rätta med.

Det håller jag inte med om. Att västerlänningar och speciellt svenskar har ett värdelöst förhållningssätt till sina känslor, och erkänner ett minimalt litet känslospektrum innebär inte att det inte finns känslor som går utanför deras spektrum, det handlar snarare om en bristande förståelse för känslor. Att folk petar piller istället för att reda ut sina känslor talar väl om något för en bristande förståelse för vad känslor är och hur känslor fungerar?

Hat och förakt har liksom alla känslor många olika nyanser. Man talar exempelvis ofta om att hat ligger väldigt nära kärlek, det är en form av hat. Någon som fått sina närmaste och käraste mördade känner en annan slags hat till mördaren, där det inte är frågan om självhat alls, snarare sorg. En enda känsla kan innehålla en hel dimension, känslor kan vara komplexa och dynamiska. Varför skulle just hat vara platt och endimensionellt?

Hatkärlek undviker man mellan den man tycker om och sig själv när man grälar genom att säga; Ska vi älska?

Nissegossen,

Varför skall man undvika känslor över huvudtaget? Jag upplever att hat är en gnistrande vacker känsla, som att se in i en glödande eld, eller att betrakta en dödlig orm som dansar. Alla fluffrosa kärlekskänslor kan bli för mycket lull lull för min smak, som att smaksätta all mat med socker, det blir ju äckligt till slut. Nä, variatio delectat, omväxling förnöjer. Lite hatkärlek är som svartpeppar, i lagom doser är det jävligt gott!

Jag kan tyvärr inte affektuera din beställning!

Jag är nämligen inte någon Sadomachisist!

Men du kanske får utlopp för dina känslor hemmavid?