Det er et alvorlig dilemma, ettersom også spes.ped.elevmassen varierer stort. Men generelt vil jeg si at enhetstanken og likhetstyranniet er for dominerende. Idretten skiller mellom OL og Paralympics av åpenbare grunner. Hvem ser vel på Paralympics foruten slekt og venner?
Jeg synes egentlig at skolen ble enklere ettersom jeg kom oppover i klassetrinn. Men samtidig må det ha blitt borte noe på veien, for jeg ble stadig mer innadvendt. Man legger mest merke til utatgerende elever.
Precis som IngeF skriver så har likhetstänkandet blivit tyranni. Jag brukar kalla det för likhetsdiktaturen. Om alla är lika och lika mycket värda ignorerar man ju människornas inneboende drivkraft att göra skillnad under sin existens. Likaså gör ju ett lika värde att alla är utbytbara.
I FN:s deklaration över de mänskliga rättigheterna heter det: Every human being is born free and equal in dignety and rights.
Att ha ett värde betyder inte att alla betyder lika mycket .Säger bara Hitler eller Moder Theresa.
Allt har sina avigsidor. Jag är uppväxt med en elitidrottande pappa och i en elitidrottande förening. Där folk fick vara stjärnor. Pappa var med i landslaget i en stor idrott i över tio år. Han har oxå fått känna på avigsidan - missunsamheten och du ska inte tro att du är något och också framgångarna. När jag var tonåring ville pappa att jag oxå skulle vara med i landslaget. Han var aldrig nöjd med mina resultat. Jag hade inte talangen så det blev ett ok för mig, samtidigt som jag fick psykisk ohälsa och gick upp 20 kg i vikt. Men jag älskar idrotten. Men man är inte bara sina framgångar. Min morfar hade skidfabrik så mamma är bortskämd med pengar. De var nalta eljest. Jag är uppväxt med individualism på både mammas och pappas sida. Det har sina pros and cons. Nu är jag en gruppmänniska och kämpar för kollektivet. Men var och en har sin särart.
