Det finns en inneboende mening i vars och ens liv.
Men då och då faller jag ur den insikten.
Meningen är inte att jag ska leta efter meningen.
Och jag måste också förstå alla uppdrag som jag inte har.
Så att jag inte får för mig att meningen är att jag ska uppfylla de kosmiska roller jag ibland tror jag fått. Så skillnad görs mellan det kosmiska, och det jordiska. Hade det varit meningen att jag skulle varit en ängel hade jag skapats som en.
Meningen är inte heller att kasta mig ini fel dimension och se hur det går då - som ett experiment. Det är inte Gud som är grym. Det är människorna som kan vara grymma, mot sig själva och varandra. Och jag har ofta ingen aning om hur jag ska avgränsa mina plikter. Avhända bort det som inte är mitt ansvar.
Tanken och känslan går fortfarande på tvärs mellan varven. Tanken säger att meningen är att bry sig om och bli ombrydd av andra. Att verka fullt ut, och vila fullt ut. Att vara närvarande.
Men känslan säger, som en demon på axeln, att ovan bara är prat. Att det visst är mitt ansvar. Min plikt. Villkoret för min existens. Hela tiden måste näromgivningarna avskannas för potentiella behov som är mitt ansvar. Bördor jag ska bära om andra inte orkar.
Omvärlden en Demon, en Shakespeareansk Jago, lismande och förrädisk. Det tror jag inte är meningen. Det var inte så Gud tänkte när vi formades och blev till.
