Förbannat hyckleri

Det är en vana vissa institutioner har. Att existera för sin egen skull.

Hej.
Har inte orkat läsa igenom alla svar till första inlägget än, men tänkte ändå skriva mina spontana tankar, med risk för att någon annan skrivit något liknande redan.

Om man redan känner sig ensam och har levt ganska isolerad under lång tid och dessutom kämpar med att känslan av att vara udda eller konstig, hur positivt är det då att höra att man är unik? Det låter säkert positivt för många, men för mig blir det mest en hurtfrisk tom floskel som bekräftar mitt utanförskap.

Jag skulle ge vad som helst för att slippa känna mig "unik". Jag vill inte ha någons ögon på mig i onödan. Jag vill bara få vara som jag är, varken mer eller mindre. I ordet "Unik" ligger förväntningar på att vara nåt alldeles otroligt annorlunda och speciellt. Wow, välkommen till Freak-show!

Samtidigt finns behovet i oss människor så starkt att höra ihop och hitta det som förenar oss. För även om vi alla är olika ("unika") individer, är vi också väldigt lika på många sätt. På fler sätt än vi kanske tror. Kanske är det mer som gör oss lika varann än vad som skiljer oss åt. Det kan vara svårt att upptäcka eftersom de flesta av oss verkar försöka dölja vilka vi innerst inne är och vad vi känner. Men ibland lyckas man se in bakom fasaderna.

här kommer en samhörighets-kram
<!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Många Kramar tillbaka!

Nisse

Hur många kramar tål du Nisse?

Tja, vad skall jag säga? när tre fyraåriga tjejer ringer på min dörr och jag öppnar med en i hast påslängd morgonrock och de pratar i munnen på varandra. En tjej går nästintill omedelbart fram till mig och ger mig en kram, så långt hon nu nådde. Det var ju inte så långt! <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: -->

Jag fick i en hast avvisa dem alla tre och ringa och ha ett samtal med deras föräldrar och tala om för dem att jag inte ville ha dem på min dörr!

Detta, för att Nissegubben är populär ibland barna på gården och skulle inte drömma om att kunna kröka ett hår på deras huvuden! Den kramen var bara för mycket! Den tålde jag inte!

Inte en unge under arton kommer innanför min dörr utan målsmans sällskap!

Det måste jag för att skydda mig själv! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

www.aftonbladet.se/nyheter/kolum ... e384996.ab