Min psykos (?) vintern 2007 började med religiösa grubblerier. Jag ville bli en bättre Kristen. Hade varit troende sen jag var 11 men nu ville jag agera!
Kommer inte ihåg i vilken ordning allt hände men så här minns jag det:
Jag var djupt olycklig av både psykiska problem och av en intensiv men mycket destruktiv vänskap som höll på att spricka sönder. Jag grubblade på om jag var homosexuell.
En dag var jag på biblioteket. Jag läste i en bok av en förkunnare från ett karismatiskt Kristet samfund. Läste om att vara insnärjd av ockulta krafter. Och PANG! Där kände jag igen mig. Jag bad om att bli befriad och nånting om att typ ta emot Jesus Kristus. PANG igen! Alla svarta känslor försvann. Jag kände mig helt botad.
Så här långt låter det som en klassisk frälsningsberättelse. Men sedan började det gå urför med rasande hastighet.
Jag läste och läste och läste om hur man blir en bättre Kristen. Stränga förkunnare från både förr i tiden och modern tid.
Sedan började min hjärna lägga till saker så att det blev mycket strängare. Sen kände jag vad jag trodde var Andens maningar: sälj eller släng alla ägodelar du tycker om, ät mindre så du inte förslöas av njutning, fasta från morgon till kväll! Och sedan: klä av dig naken för att tvinga bort skammen ur dig, gå baklänges från skolan, gå utan skor trots köldgrader...
Här ser man att glidningen från grubblerier till psykos kan vara ganska obemärkt i början. Jag märkte inte hur extrem jag blev, och jag trodde det var nödvändigt att t.ex. ta av mig kläderna på "andlig" befallning.
MEN!!! Det var INTE grubblerierna som gjorde mig sjuk. Jag hade varit sjuklig med helt andra grubblerier i ETT ÅR innan psykosen kom.
Grubblerierna var droppen som fick bägaren att rinna över.
Religiösa grubblerier kan rentav vara nyttigt. Jag är mer troende än nånsin och det hjälper mig. Gud hjälper mig.
Ibland behöver man fundera. Se över sitt liv. Se var man står med Gud.
Religiösa grubblerier I SIG är inte sjukt alls. Dock kan de bli redskap i en redan uppblossad sjukdoms händer. Som i mitt fall: jag var på väg neråt och neråt och så fick jag ännu mer att tänka på så jag tappade vettet.
Men jag måste säga något viktigt: de där grubblerierna var inte bara till ondo. De ledde mig, i längden, till Gud på ett djupare plan. Gud hörde mina böner och såg mitt fastande. GUD LYSSNAR INTE BARA PÅ "FRISKA" BÖNER! Han såg desperationen som lett mig in i psykosen, såg mitt ärliga sökande, och med tiden lät Han mig finna sanningen.
Till dig som grubblar över religion och sjukdom: hur mår du i övrigt? Och vad går dina religiösa grubblerier ut på?
GRUBBLERIERNA ÄR BARA SJUKA OM DU REDAN ÄR SJUK!
