Religiösa grubblerier?

Jag vill inte påstå att Dantes Inferno är sann, men jag tror själv på skärseld och helvete. Och ett ord på biblisk grekiska betyder "Messaic Peace" samt "blessed state of death", men detta kräver nog tro på Kristus. Så om Kristus "besegrar världen", så kan en död Kristen ha Evigt Liv!

Om man inte har tro alls, så tror jag barndopet ändå är relevant - man kan vara predestinerad till saker, speciellt om man är "känd av Gud". Och konfirmerade är ju många i Sverige.

Frågan om andra religioner hanterar jag själv med försiktighet, och synen som kristna har att dessa är villoläror ser jag som att dom kan bli påfrestande om man behöver argumentera mot dom - men jag tror t.ex på följande ord, som enl. uppgift är viktigast i de fem världsreligionerna:

Matt 12: 12 Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.

:hjärta :hjärta

notwoodstock skrev: Om man inte har tro alls, så tror jag barndopet ändå är relevant - man kan vara predestinerad till saker, speciellt om man är "känd av Gud". Och konfirmerade är ju många i Sverige.

Egentligen tycker jag inte om barndop, eftersom barnet inte har någon aning om vad det är som pågår. Barnet har inget att säga till om, utan föräldrarna bestämmer att barnet ska tillhöra kristendomen.

Sen finns ju manlig omskärelse på pojkar inom judendom och islam. Vad tycker du om det? Vissa säger att den manliga omskärelsen är delvis till nytta för rengöring, men egentligen är det ju en religiös handling.

Angående tonårskonfirmation, jag hade en kompis i tonåren (en ateist) som blev tvingad av sina föräldrar att konfirmera sig. Det är inte så det bör gå till, tycker jag. Konfirmera sig ska man göra om man själv vill och tycker att det känns rätt. Inte heller bör man konfirmera sig för presenternas skull, vilket en del gör.

Jag kände en känsla av utanförskap när mina kompisar tog konfirmationen, jag kände att jag aldrig fick ngn hjälp med det tekniska då, jag avstod pga hörseln, eller av mobbningsskäl kanske? Har känt den där känslan hela livet, ber om ursäkt för andras misstag från början. Jag gillar ett givande och tagande, men jag ber om ursäkt av fel orsaker. Döpt blev jag.

[youtube:1mjt8lxd]6g6ohtC2pec[/youtube:1mjt8lxd]

krokus skrev:

notwoodstock skrev: Om man inte har tro alls, så tror jag barndopet ändå är relevant - man kan vara predestinerad till saker, speciellt om man är "känd av Gud". Och konfirmerade är ju många i Sverige.

Egentligen tycker jag inte om barndop, eftersom barnet inte har någon aning om vad det är som pågår. Barnet har inget att säga till om, utan föräldrarna bestämmer att barnet ska tillhöra kristendomen.

...

Angående tonårskonfirmation, jag hade en kompis i tonåren (en ateist) som blev tvingad av sina föräldrar att konfirmera sig. Det är inte så det bör gå till, tycker jag. Konfirmera sig ska man göra om man själv vill och tycker att det känns rätt. Inte heller bör man konfirmera sig för presenternas skull, vilket en del gör.

Jo, fast det är ju barnets bästa föräldrarna vill. Och jag vet att det hela debatteras.

Konfirmation håller jag också med om att det bör ske av fri vilja, man bör ju åtminstone vilja göra det, även om man är osäker.

Och oavsett hur konfirmationen sker, så är det som vi troende positivt att få mer kunskap.

Jag själv ser det som en dopbekräftelse, som just löser det med barnets eget beslut, också.

När jag konfirmerades, konfirmerades nästan alla. Det var en oerhört tråkig konfirmationsundervisning
på den tiden. Man har nog varit tvungen att hotta upp den på senare år. Man var ju tvungen att gå i
kyrkan på söndagarna för att få en underskrift i konfirmationsboken. Kyrkobesöken tyckte jag var ganska
intressanta.