Religiösa grubblerier?

Min mamma kom med en dum kommentar förra veckan, på grund av tavlan som jag målade förut. Hon frågade med nedlåtande ton: ”Du har inte religiösa grubblerier, va?”. Jag blev sur över hennes fråga och snäste bara tillbaka ett kort ”nej”. Jag vet inte om jag ljög för henne.

Nyligen köpte jag Dhammapada (ungefär Buddhismens väg) och har börjat läsa den. Finner boken intressant och det stör mig att jag inte har läst den tidigare.

I somras var det en nära vän till mig, som tog sitt liv och jag saknar honom fortfarande. Han ville åka till Asien med mig, främst Indien, men även andra länder. En av hans förebilder var Alan Watts ( sv.wikipedia.org/wiki/Alan_Watts ).

Jag vill så gärna veta vad som hänt med min vän! Finns han någonstans? Om han finns någonstans, hur har han det? Det är ofta som jag drömmer om honom.

Hur vet jag att det är religiösa grubblerier jag ”lider” utav? Är det verkligen religiösa grubblerier eller är det snarare sorg? Hur vet man skillnaden?


Min tavla.

När jag var sjuk på 80-talet så gömde min morsa min bibel så att jag inte kunde läsa den. Dessutom så tog hon en sax och klippte av mitt naturligt växande skägg, då anmälde jag henne och fick rätt. Jag kände mig jäkligt kränkt av hennes beteende.

När jag blev psykotisk andra gången i Örebro, så tog min mamma med mig
till Frälsningsarmén, så att de fick be för mig.

Mor säger jag inte ska läsa så mycket konstigt. Att jag ska hålla mig till Bibeln. Mindre mardrömmar så.

Tycker det låter mer som existentiella grubblerier än religiösa, Krokus. Jag tänker mig att religioner skapar frågor som är omöjliga att svara på: Var Jesus en människa eller Gud? Vem skapade Gud? Sånt kan man grubbla sig fördärvad på. Existentiella frågor kan man också ägna mycket tid åt. Där har olika religioner olika svar.

Själv tror jag att din vän finns i ett neutralt väntland som en ande. Jag har varit där i en dröm någon gång. De flesta sover eller vilar där i väntan på Domedagen, typ. Att människornas existens ska vara slut. Men, det är bara vad jag tror.

Jag läste en nyhetsnotis för ngn dag sedan, om en då fyraårig flicka som pratade med sin pappa efter han dog vid elfte september dåden i New York. Hon visste allt om han arbetskamrater, trots att hon IRL inte hade träffat dem, så kunde hon peka ut dem vid en fotoalbum eller ngt i den stilen. Hon visste deras namn. Hon pratade mycket, och ibland nästan hördes det att pappan pratade med henne.

Ja, självmord sätter igång många tankar, främst åt det existentiella hållet! Inget konstig med det, men man ska vara försiktig så pass nära inpå ett sådant dödsfall, att blanda in religion. För den får en att grubbla, annars var det en normal fråga, men sådant är lätt att säga nedlåtande och då är det inte okej! Du lever ditt liv, och ingen kan säga vad som är rätt och fel för dig! Din mamma måste nog lära sig att behandla dig som en vuxen jämlike!

Min mamma förstår nog inte riktigt heller, fastän hon är över åttio år gammal.