Förvirrad Mor skrev: Dessutom så har han höga betyg i de flesta ämnen, och älskar historia, religion och filosofi så till den grad att inget annat intresserar honom. Han har såvitt jag vet aldrig haft flickvän eller jämnåriga vänner och var om inte mobbad så i alla fall utstött under grundskolan, men han har aldrig någonsin gett uttryck för någon vilja att umgås med andra eller någon saknad efter normalt umgänge. När han var liten kunde han få fruktansvärda vredesutbrott, och under högstadiet sökte han ofta konflikter och debatter med lärare och klasskamrater.
Höga betyg i de flesta ämnen i samband med urusel social kompetens vilken leder till utstötning och mobbning, är en farlig kombination som förorsakar långvariga frustrationer. Din son har fått motstridiga budskap om sig själv. Han är kanske geniförklarad pga de höga betygen, men ingen vill ha med honom att göra, vilket leder till hämndmentalitet och reaktiv förakt, han anser att han blivit trakasserad av "dumbommar".
Delvis är det också, såsom redan nämnts, att han kanske försöker frigöra sig med att ta rakt motsatta åsikter i jämförelse vad det har varit i barndomsomgivningen. I lyckade fall kan sådana episoder bli kortvariga, och hemmets idealer brukar vinna i längden.
Situationen är ytterst svår att bemästra. Eftersom han är smart, låter han sig inte manipuleras särskilt lätt, men man måste försöka i allafall. Men på vilket sätt, det kan man diskutera i någon anhörigförening. Du skulle kanske själv behöva arbetshandledning i den svåra uppgiften. Det skulle också vara bra att din son skulle kunna kanalisera sina aggressioner i någon sport i stället för ensidig nördverksamhet.
